Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 2

gar, eller skulle, om icke af ömhet om sitt riddersmannaanseende, räknat sig till hans yrkes-svenner. Under det att de andra jägarne spridde sig åt olika håll, för att påträffa de uppspårade villebrådet, var Rosenberg lika angelägen att undvika det, som det å sin sida att undfly honom. Han red hit och dit, alltid aflägsnande sig från de håll der han hört jagten gå fram. Trött och besvärad af denna förlustelse, saktade han slutligen hästens språng och lät honom med lösa tyglar gå hvart han behagade, alltid bort, bort! Det stackars djuret, som hvarken lifvades af sin ryttares eld eller sina kamraters åsyn, lunkade med hängande hufvud och synbar olustighet än in på den ena, än in på den andra af de många vägar, som genomkorsade parken, tills, han slutligen, på en nästan obanad stig, kom till en bäck, vid hvilken han stannade för att förfriska sig med dess svalkande vatten. Under denna lofliga förrättning såg Rosenberg en qvinna framträda mellan buskarne på den andra stranden, bärande en liten korg i handen och sjungande på en glad och liflig melodi. Synen var Rosenberg ingalunda ovälkommen, och han ropade qvinnan an. Hon vände mot honom ett friskt, ungt och intagande ansigte. Han helsade henne med stor vänlighet och sade: — Min vackra vän, var god och säg mig om här finnes, någon menniskoboning i närheten? — Ja, min herre, vid qvarnen derborta. — Vi hafva en qvarn i grannskapet? — frågade han, under det han stadigt höll sina ögon rästade på henne. — Helt nära! Ni kan några steg härifrån höra bruset af forsen, som drifver den. — Tror ni att en fremling der kan finna någon timmas hvila? — Åh ja. — Och en god måltid? — Det beror derpå! Kan han vara nöjd med som vi hafva det, skall han inte gå hungrig från vårt bord. — Ni är således hemma vid qvarnen? — Mint man är mjölnare der. Jag har just varit och plockat smultron till middag åt honom, men för fremmande får väl han cedera. — Man kan ej mera begära! Ni är en liten värdinna af