Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1868, sida 3

man berömde 1866, nu med ett blifvit förblindad och slösande, men jag frågar Er, om vår finansminister ser ut som en slösare? (Allmän munterhet). Det föreligger ännu inga bevis för, att jag i denna sak öfverilat mig; men är det Ert allvar, att I ogillen företaget, så ber jag Er förkasta det i sin helhet. I skolen då finna regeringen mera konstitutionell än I måhända förmoden. Det följer af sig sjelft, att den nuvarande ministeren -— i fall förslaget förkastas — icke kan blifva qvar vid ledningen af statsangelägenheterna, sedan denna minister en gång begärt konungens underskrift under detta förslag. Traktaten med exkonung Georg blir då undanröjd; det kommer nya personer med nya grundsatser till rodret; efter 6 månaders förlopp skall jag tillåta mig act återkomma och fråga, om I hafven rätt eller jag. Med afseende på grefve Bismarcks hotelse om att inlemna sin afskedsansökan, yttrade Lasker och Tuesten tvifvel om, huruvida det var allvarsamt menadt. Twesten förmenade, att ministerpresidenten måhända skulle begära sitt afsked, men att konungen icke skulle bevilja det, samt att man då i Preussen skulle hafva samma skådespel, som med kabinettet Menabrea i Italien. Grefve Bismarck svarade i korthet: ,,Jag skulle aldrig begära mitt afsked för att spela komedi, men jag ville se, hvad andra personer skulle vara i stånd att genomdrifva, om de trädde i mitt ställe. Denna förklaring framkallade lifligt bifall från högra sidan. Sedan ministerpresidenten hade upplyst, att exkonung Georg aldrig skulle få sjelfva kapitalet i handom, utan att endast räntorna skulle utbetalas till honom, samt att traktaten efter hans (Bismarcks) uppfattning vore synonym med en thronafsägelse, företogs omröstningen, hvilken gaf ett för regeringen mycket gynnsam resultat, enär förslaget blef antaget med 254 röster mot 113. ITALIEN. Från Rom skrifves den 29 Januari: Ett rykte är i omlopp, att italienska regeringen under sednaste tiden gjort försök att närma sig den romerska, för att åter upptaga de af Vegesai och Tonello inledda underhandlingarne. För detta ändamål hafva två italienska deputerade kommit till Rom; men både påfven och kardinal Antonelli hafva vägrat att mottaga dem. Derefter hade general Menabrea vändt sig till en framstående, inflytelserik person, för att erbjuda honom ett sammanträffande i Perugia och der rådgöra om medel till utjemnande af de svårigheter, som föreligga. Nämnde person hade likväl afböjt förslaget, anförande, att — trots hans uppriktiga önskan att medverka till en förlikning mellan Italien och påfvedömet — alla bemödanden skulle vara förgäfves. Sedan Mentana-dagen vill Pius IX icke ens inlåta sig på de rent religiösa underhandlingar, som Tonello fört. Kardinal Andrea har i ,,Gazetta di Firenze låtit offentliggöra ett svar på en mot honom i denna tidning riktad artikel, och i sitt svar hade han anfört ett ställe ur Boccaccio. Man kan väl tänka sig hvilken harm det väckt i vatikanen, att en kardinal citerat nämnde författare. Jesuiterpatern Curci har nyligen i en predikan, hållen i en af Roms kyrkor, på ett skamlöst sätt anfallit franske kejsaren. Kyrkan var vid tillfället uppfylld af franska legitimister, hvilka synas vetat utaf den text, som den fromme patern skulle behandla. FRANKRIKE. Efter de förut omnämnde talare i lagstiftande församlingen, som yttrat sig i frågan om förslaget till ny presslag, föreslog Granier de Cassagnac dess återtagande, emedan det — efter hans förmenande — var alldeles för liberalt. Nogent S:t Laurent talade för förslaget. Justitiseministern Baroche framhöll, att nationens röst icke uttalade sig genom pressen, utan genom lagstiftande församlingen. Picard förklarade, att förslaget nödvändigt måste antagas, isynnerhet som 1852 års dekret nu är en död bokstaf. Orsaken till att Seineprefekten, baron Hausmann — såsom vi förut meddelat -— begärde sitt afsked (hvilket dock icke beviljades), beror på det motstånd, som han i lagstiftande församlingen mötte i frågan om att för den nya bulevard, som han föreslagit, skulle användas en del af kyrkogården Montmartre. Omröstningen i lagstiftande församlingen utfoll med knapp nöd för pretektens förslag. Under sednaste tiden har man ofta hört talas om excesser, som franska militären låtit komma sig till last. , Courir francais meddelar flera af dessa fall: ,, Den 16 Aug.: I Tuileriträdgården rusade en gardesgrenadier med dragen sabel på hr Audineau från Nantes, som endast genom en snabb flykt kunde undkomma den anfallande; den 16 September: , Moniteur meddelar, att en bärare erhållit medalj, emedan han blef svårt sårad, då han afväpnade en drucken soldat; den 10 Oktober: en trumpetare drog sabeln i vredesmod på Rue Fontaine Moliere; den 24 Oktober: i Lille drogo 7 soldater sablarne mot en restauratör, med hvilken de råkade i tvist, för det de icke ville betala hvad de reqvirerat; den 24 Oktober: i Marseille hotade en soldat af 22 regimentet fredliga fotgängare på gatan; den 5 November: i Arras fick en litteratör af en fotjägare ett svårt hugg;i hufvudet, o. s. v. Markisinnan Boissy kommer snart att utgifva ett arbete, tullt med pikanta anekdoter om sin gemål, den excentriske senatstalaren. Man väntar sig naturligtvis mycket nöje af detta arbete.