Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1868, sida 3

efterkommande företogo sig något som helst, som gick ut på att från Preussen skilja någon del af f. d. konungariket Hannover. På samma sätt skulle de 16 millionerna indragas, så snart exkonungen eller någon af hans descendenter på något sätt sökte motarbeta den preussiska kronans succession i Braunschweig. Den sednaste delen af sitt ändringsförslag återtog Sybel genast vid mötets början; om den förstnämnda delen förekom en längre debatt. För regeringens förslag hade 14 talare anmält sig, och mot detsamma 20. Bland de föredrag, som voro riktade mot förslaget, väckte specielt den demokratiske deputeraden Zieglers och Laskers (national-liberal) mer än vanlig uppmärksamhet. Ziegler förklarade, att det hos preussiska folket rådde en allmän missbelåtenhet med det förelagda förslaget, enär det måste synas oförsvarligt att bortgifva 25 millioner, under det befolkningen i hela provinser höll på att svälta ihjel, under det nästan alla kommuner hade deficit, och egendomsegarne voro i mycket tryckande omständigheter. Han kunde icke heller gilla att en regering, som förut utan förskoning förföljt alla demokrater för det de eftersträfvade sådane idealer, som grefve Bismarck nu sjelf till en del genomfört, i ett nu ville utgifva stora summor till ersättningar för traktatbrott, krig o. s. v. Han kände intet exempel i historien på sådane utbetalningar efter ett lyckligen utfördt krig, och han fruktade att Preussens alltför stora mildhet skulle blifva uppfattad som svaghet. Lasker förmenade äfven, att de faktiska förhållandena icke kunde motivera en så stor gifrundhet mot erkonungen af Hannover. ,,Det var han — yttrade Lasker — som samtidigt underhandlade med konungen af Preussen om neutralitet och med kejsaren af Österrike om ett krig med Preussen. Det var han, som förkastade Preussens anbud om fri afmarsch för hans armå, mot det att han under ett år skulle afhålla sig från hvarje deltagande i striden, och som härigenom gaf anledning till slaget vid Langensalza. Exkonungen har icke heller låtit sig nöja med protester; han har under den luxemburgska konflikten ånyo börjat sina agitationer mot Preussen. Ännu i detta ögonblick erfara vi, att exkonungen fortsätter dessa agitationer i hopp om att deputeradekammaren skall antaga det nu förelagda förslaget. Helt och hållet i samma riktning uttalade sig Schulze. Sedan flera talare uppträdt både tör och mot förslaget, tog ministerpresidenten till ordet. Förhandlingarne om denna allvarsamma och svåra sak — yttrade han — påminna mig om den tid, då min ledning af de utländska angelägenheterna icke fann bifall hos något af partierna inom kammaren, enär ministören stod isolerad och blef klandrad med långt större stränghet än nu. Då visste hvar och en bättre än vi, hvad som borde göras; hvar och en var beredd att kritisera och tadla. Detsamma skall alltid komma att förnyas, då man ur ett stort lands politik lösrycker särskilda delar från deras rätta sammanhang och begagnar detta för uppväckande af folkets passioner. Då jag nu hör de herrar (af venstern) tala, som jag äfven under åren 1863 och 1864 hade mot mig, så skulle man nästan tro att det varit de, som löst den långt svårare uppgiften att försona Europa med detta förvärf, samt att det deremot varit vi, regeringen, som på ett skamligt och lättsinnigt sätt kastat pengar på gatan. Deputeraden Ziegler har påmint oss om, huru de gamla romarne uppförde sig mot afsatta furstar. Jag vet icke rätt, om det var allvar eller skämt från hans sida; men jag är likväl — med anledning af den plats, der yttrandena blifvit fällda — benägen att tro det förstnämnda, samt att det verkligen är hans mening, att vi helst borde låta exkonung Georg omkomma i elände. I sådant fall tror jag helt visst att det antal hannoveranare, som nu samlas och organisera sig i Strassburg, skall blifva betydligt större. Efter att hafva anfört flera exempel ur den äldre och nyare tyska bistorien, innehållande bevis på en grannlaga behandling af depossiderade furstar, fortfor grefve Bismarck: Vid fredshandlingarne har blifvit gjordt gällande, att Preussen icke borde tillfoga de afsatta furstarne större skada, än hvad Preussens och Tysklands intressen kräfde. Från denna synpunkt betraktade vi Hannovers införlifvande med Preussen. Vi hafva icke heller kunnat uppfatta Hannovers annexion som en eröfring, hvilken borde genomföras utan afseende på kronans förre innehafvare; tvertom ha vi ansett oss förpligtade att blifva eniga med honom om en godtgörelse. Vid underhandlingarne i Nikolsburg var det tal om att gifva de afsatta furstarne vissa territorier; jag tror dock, att alla nu äro eniga om, att det var bra, att icke vi gingo in derpå. Och likväl skulle man säkerligen då hafva gillat våra åtgöranden, antingen vi gifvit dem en del land, eller deras domäner, eller den penningesumma, hvarom nu är tal. Då vi före 1866 års krig sökte komma till en öfverenskommelse med Österrike, erbjödo vi det 100 millioner; men Österrike ville hafva territorier. Det begärde grefskapet Glatz och en del af öfre Schlesien för sin andel af Elbehertigdömena. Derpå ville vi icke ingå, och det är visst, att vi skulle hafva ansett det som en lycklig politik, om Usterrike i stället velat taga pengar. Hvad Hannovers annexion angår, så är det — trots godtgörelsesumman — ingen dålig finansiell affär. De herrar, som tala om våra finansers betryckta ställning genom de nya provinserna, måtte hafva studerat den hannoveranska budgeten ungefär lika noga som tyska historien. Hannover eger en aktiv förmögenhet i kapitaler, jernbanor, domäner, 0. s. v., som belöper sig till 6 thaler pr individ. Hannover har således tillfört oss en förmöäsanhat