Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1868, sida 1

skogvaktare vid le Mesnil, och han har sett mig endast två gånger. Juveleraren tycktes blifva förvånad. Men emedan papperen voro i fullkomlig ordning, lemnade han Jean de tvåhundratrettiotusen francs. Då denne återkom till le Mesnil och lade summan på grefve de Navarrans skrifbord, sade han: — Jag vet inte om herr grefren tycker att jag burit mig dumt åt, men den, som bjudit mig mest, har gifvit mig tvåhundratrettiotusen francs. — Det är bra, Jean, sade grefven och lade sedelbundten i en låda, utan att ens genomräkna den. Då Jean hade lemnat rummet, uppsökte Navarran bland banknoterna en sedel på femhundra francs, hvars ena hörn var genomstunget på ett egendomligt sätt. Bakpå denna sedel stod skrifvet med blyertspenna och med nästan mikroskopiska siffror: 235. — Godt, mumlade grefven, och han lemnade mig, utan att ens vänta att jag gaf honom någon ersättning för sitt besvär. Man bör nu lemna honom tid att öfvertänka saken. Han skall drömma i natt om allt hvad man kan göra med tvåhundra trettiotusen francs. I morgon skall han tycka att han lätt kunde ha uppnått Havre och gått ombord der. Han skall säga till sig sjelf, att han varit en dåre; — — vi få väl se. Två månader förflöto. Jean genomströfvade skogarne med sina hundar. Han steg upp med solen och begaf sig ut, ty han älskade skogarne, likasom han hade älskat hafvet.