DE TIUGOEL. Pariserskildringar af Scholl. söfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. Framåt, alltjemt framåt! Ni kommer väl i håg kyrkoherdens berättelse om dessa. vise, som bege sig i väg utan att veta hvart det bär, och hvilka följa en stjerna — — Jag tycker också, mor, att jag har en stjerna att följa. Madeleine slog ned ögonen, och en djup suck undföll hennes bröst. — Jean, svarade hon högtidligt, — du skall följa din stjerna, sedan jag dött. — Min mor! utropade Jean med rörelse och omfamnade gumman samt betäckte hennes fårade kinder och grå hår med sina kyssar. — Jean, fortfor den gamla, — du måste höra mitt sista ord. — Jag tror att jag inte har så långt igen. Du bör stanna är. Följande morgon, klockan nio, inställde Jean sig vid le Mesnil. Förvaltaren lät honom stiga in, och grefve de Navarran, som rökte en cigarr i ett rum i bottenvåningen, lät honom ej vänta. — Se här, herr grefve, sade förvaltaren, den unge mannen, om hvilken jag talade i går. Grefven riktade sina ögon mot Jean ) Se H.-T. N:o 30.