Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 2

Man erfar af dem, att utvandringen från Norge, som tog sin egentliga början år 1836, har efterhand tillvuxit och slutligen antagit det omfång, att år 1866 mer än 16,000 norrmän begåfvo sig till Amerika — ett i sanning oerhördt antal, då man tager landets folkmängd i betraktande. År 1867 var utvandrarnes antal snarare större än mindre. Totalsunman af norrmän, som begifvit sig till Amerika, anslår brefskrifvaren till 150,000, och till dubbla detta antal samtliga medlemmar, ttvandrade och infödde, af norska familjer, som nu bebygga Förenta Staternas jord. Det är hufvudsakligen Amerikas vestra stater, Illinois, Wisconsin, Jowa, Minnesota och Dacotab-territoriet, hvilkas snabba uppblomstring till rika, mäktiga samhällen uti icke ringa mån befrämjas genom denna inflyttning af kraftiga, idoga och sedliga nordmän. Af högt intresse skulle det vara att få en pålitlig skildring af de materiella vilkor, under hvilka dessa skandinaviska nybyggarne kämpa sig fram, och af den riktning det andliga lifvet bland dem tager. ,Man kunde då, yttrar brefskrifvaren med rätta, , anställa en jemförelse med förhållandet här hemma och skulle då möjligen bli uppmärksam på ett och annat hos oss, som vi med en smula god vilja utan fara kunde amerikanisera så mycket, att våra landsmän icke skulle känna sig frestade att draga öfver Atlantiska oceanen för att finna det. Från ott af de andliga områdena föreligga materialier till en sådan skildring, nemligen från det kyrkliga området. De uppgifter brefskrifvaren i detta hänseende lemnar — uppgifter, som äro hemtade ur föreläsningar, hållna i Kristiania af en norsk-amerikansk prestman, H. A. Preus, och nyligen utgifna af trycket — upprulla för våra ögon en tafla af stor betydelse. Man ser utvandringens spridda elementer återförena sig på Amerikas jord, man ser dessa landtmän sammansluta sig till församlingar, grundlägga en synod, anskaffa sig lärare från moderlandet, och, när detta icke i tillräckligt omfång låter sig göra, sjelfva upprätta en egen högre läroanstalt för prestmäns bildning. Allt detta sker, för att begagna ett gängse, om än icke vackert eller riktigt språkbruk, nedifrån; hela det betydliga erganisationsarbete, som fordras för att uppbygga en norsk-luthersk kyrka på Amerikas jord, utföres af församlingsmedlemmarne sjelfva. Det är icke en statsmyndighet, ej heller en kyrklig hierarki, som planlägger och utför, begagnande folkhopen som det viljelösa råämnet för sina rön i organisationsväg. Drifkraften till det hela kommer inifrån, kyrkan uppväxer ur folkets eget behof och framstår såsom en skapelse af sjelfverksamhet och sjelfstyrelse. Omplanterad i Amerikas fria jord har den skandinaviska stammen sålunda visat hvad den å sjelfstyrelsens vägnar förmår. Brefskrifvaren drager häraf en slutsats, som torde vara fullkomligt riktig. För egen deb anse vi, att det är utsigterna till en sjelfständigare ekonomisk ställning, som hufvudsakligen drifva utvandrarne öfver verldshafvet; men säkert är äfven, att hemmets torfva, om än svårare att förvärfva som sjelfegendom Samt mindre gifvande och hårdare beskattad, vore kär nog att fasthålla mången, som nu lemnar henne, om den sociala luftkretsen i hemlandet vore mindre tryckande. Man har, säger Kristiania-korrespondenten, ypåäpekat åtskilliga orsaker till utvandringen, bland andra de byråkratiska tendenser, som nog här och hvar, isynnerhet på landsbygden, kunna framträda. hos vår embetsmannaklass på ett för menige man temligen stötande sätt, och man har trott, att det hes icke så få varit ett moment i beslutet att välja ett nytt fädernesland i det aflägsna vestern, att embetsmannen der uppträder såsem felkets tjenare och icke såsem dess herre, med ett ord den i alla institutioner och sociala förhållanden framträdande demokratiska andan. Särskildt tro vi, att den norske bonden funnit smak i denna mera demokratiska och mera sjelfstyrande samhällsordning i en särskild riktning, i hvilken han snart måste finna en mycket stark motsats mot hvad han är van vid hemma — nemligen i den kyrkliga. Med allt sitt starka fasthållande vid det från fädren härflytande och med en häfdvunnen auktoritets stämpel präglade känner vårt folk i religiöst afseende ett behof af individuel sjelfständighet, hvilket träder fram i dagen både i en stark benägenhet för sekterisk isolering från statskyrkan och i de anspråk, som församlingen inom denna sistnämnda sjelf gjort på en mera regelbunden rätt till andligt self-government, anspråk, som presterskapet icke visat synnerlig beredvillighet att gå in pä. Hvilken inflytelse utöfvar nu denna församlingsmedlemmarnes sjelfverksamhet och församlingarnes sjelfstyrelse på det kyrkliga och religiösa lifvet? Ett svar på denna fråga innehålles i nedanstående utdrag ur korrespondentens bref. Svaret bekräftar äfven i detta enskilda fall en allmän erfarenhet, att lif och kraft och verksam— 131 JD AP oo FT bb PP