Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 2

att deremot likgiltighet, overksamhet samt slutligen död och förruttnelse äro de gifna rukterna af ett system, som utgår på itt ofvanifrån styra, ordna och förvalta Ult. Hvad som isynnerhet, yttrar brefskrifvaren, är gendomligt för amerikanska frikyrkan, sådan vi inna henne bland norrmännen i Förenta Staterna, ir den ständiga vexelverkan mellan prest och menighet, det lif och det intresse, som följer af den sistnämndes i så vidsträckt omfång som möjligt ntöfvade sjelfstyrelse. Der, hvarest lekmännen inom församlingarne icke blott ha rättighet, utan ständigt uppmanas, ja likasom af en sjelfupphälelsedrift för samhällets existens skull nödgas till kyrklig sjelfverksamhet, till omedelbart deltagande i de särskilda menigheternas såväl som i hela kyrkosamfundets angelägenheter och styrelse, der måste nödvändigt ett större kyrkligt intresse komma att råda, ett lifligare församlingsmedvetande göra sig gällande, ett rikare och starkare församlingslif utveckla sig. Der, hvarest en jemn och ständig samoch vexelverkan mellan församlingens tjenare och hennes öfriga medlemmar eger rum, der utvecklar sig också mellan båda ett förtroligare, innerligare förhållande. Det är förnämligast i två afseenden, som detta klarare och starkare församlingsmedvetande och kyrkliga intresse röja sig. För det första har förbindelsen för hvarje församlingsmedlem att, så vidt möjligt är, ,pröfva själarne, om de äro af Gud, inom de äldre, bättre betjenade menigheterna kommit till allmänt erkännande; och såsom en följd deraf beflita sig också många af församlingsmedlemmarne om att efterlefva denna förmaning och att bli allt mera och mera skickliga att följa den. De vilja ingalunda taga för godt allt, hvad en prest kan råka att predika för dem; de vilja icke gå in på, att han ensam bär ansvaret, om han i stället för Guds ord eller jemte detta predikar sina egna tankar, menniskosatser och villfarelser. Och ändock är det så långt ifrån, att inom församlingarne visat sig någon allmän tendens att missbruka denna myndighet, att man snarare måste gifva dem det vittnesbördet, att de stundom ha visat öfverseende och tålmodighet mot herrsklystnad och ofördragsamhet från prestens sida, då strängare åtgärder väl kunde ha varit på sin plats. I samband härmed står också den uppmärksamhet och rörelse, som vid tvist om en läropunkt väckes öfverallt i kyrkosamfundet. En sådan tvist inskränkes icke till presternas krets eller en särskild församling ech betraktas icke såsom denna ensam vidkommande, utan mycket mera såsom berörande hela kyrkosamfundet. För det andfa uppenbarar intresset för de kyrkliga angelägenheterna sig i den villighet, hvarmed församlingarne i det hela taget utan något yttre tvång och maktbud anskaffa erforderliga medel till sitt bestånd, till kyrka, prest och skola, ja till och med till kyrkosamfundets gemensamma angelägenheter. Vi hafva en särskild anledning att framhålla denna erfarenhet och lägga den på svenska läsares hjertan. Tidpunkten är snart inne, då det första svenska kyrkomötet skall sammanträda. Efter allsannolikhet skola de angelägenheter, som komma att intaga främsta platsen i dess förhandlinsar, gälla frågor om kyrkostyrelsen — om förhållandet mellan de s. k. lekmännens och de presterliga myndigheternas rättigheter. Sannolikt är ock, att ganska långt gående hierarkiska lustar skola göra sig märkbara hos en, om än icke numerärt stark, så dock inflytelserik minoritet inom prelaturen, som insupit ett i Tyskland ännu grasserande katoliserande och krasst reaktionärt partis doktriner. Det är af vigt både i rent religiöst, i kyrkligt och i politiskt hänseende, att dessa lustar stöta på ett samladt motstånd, som betager dem hoppet att kunna göra sig gällande i ett protestantiskt land och i nittonde århundradet. För detta ändamål torde det hafva sin nytta att framhålla den erfarenhet, som skandinavernas fria församlingslif och kyrkliga selfgovernment erbjuder oss ifrån Amerika, helst om man dermed jemför det lif eller rättare den brist på lif, den djupa likgiltighet för de högsta andliga angelägenheter, den försoffning och immoralitet, som städse visat sig der prestväldet obehindradt fått ut—UII. AH