Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 1

öfver hans öron och haka, och ser ut som ett lik. — Jag undrar inte längre öfver att mopsen har tjutit hela natten. — Är det möjligt? sade Poitevin, hvars tänder skallrade: — Ni kan tro mig om ni vill, men jag är säker om att det är en gengångare. — En gengångare, hos oss! utropade Poitevin. — Mager, hvit som ett lärft, och med ögon, som sprutade eld. — Jag vet bestämdt, suckade Poitevin, att jag inte såg honom gå in. — Det är bestämdt en halshuggen, på hvilken man satt fast hufvudet. Men se då på golfvet. Den förfärade Poitevin varseblef på golfvet en lång strimma af blodfläckar. IV. Jean Deslions. Med läsarens tillåtelse gå vi nu något tillbaka, för att visa huru vissa personer i denna berättelse sammanträffat. Le Mesnil är ett gods, beläget midt i skogen några tusen alnar bortom Houdan, i departementet Seine-et-Oise. En gallergrind lemnar tillträde till gårdsplanen, hvilken liknar en trädgård. En stentrappa söker förhöja hufvudbyggnaden, ett tvåvåningshus af anspråkslöst utseende. Tvenne fyrkantiga torn, som bilda en del af hufvadbyggnaden, samt ett tredje, isoleradt och förfallet torn, hvilket tjenar till dusslag, tyckas emellertid antyda att le Mesnil varit ett slott. Troligtvis tillfölje af traditionen säger man ännu: slottet du Mesnil.