Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1868, sida 3

Plötsligen föll han på en tanke: om du i nårvaro af fruntimmer icke får röka i postvagnen, så må du åtminstone få spela. Fiolspel i postvagnen förbjudet — hvar står det skrifvet? Tänkt, gjordt. Öåverrocken kastades från lådan, fiol och stråke togos i hand — en klar frisk ton ljuder genom det Tilla rummet. Fruntimren äro förvånade, böckerna sjunka ned. Men de nicka bifallande och deras miner utvisa, att herrns underliga infall äv alldeles efter deras sinne. Han fantiserar på fiolen. Musiken ljuder klagande; beklagar han den utslocknade pipan i fickan? Derpå blifva tonerna mera markerade och fullare; öfver strängarne tyckas försakelsens ord sväfva. Derefter tyckes det liksom lidelsen åter skulle få öfverhanden; musiken blir allt vildare, allt förfärligare; plötsligen ljuder en skärande ton — stråken sjunker. Orörliga, stumma sutto fruntimren der. Då marnens glänsande blickar träffade dem, då först vaknade de ur sin förvåning. Therese höjde armen och ropade: ,Min herre, ert stycke har intet slut! Jag ber, jag ber, slutet, ropade Marie. ,.Ett skri det är slutet, svarade han och i hans mungipor ryckte det söllsamt till. Nej, ropade Therese, ,,slutet bör vara en tacksägelse för allt godt och skönt. ,Jag ber ur djupet af mitt hjerta, inföll Marie; syster, gör du slutet. ,Ah, ni ör konstnär? frågade han öfverraskad. Jag spelar litat, svarade Therese, småleende. Jag ber — han räckte henne fiol och stråke. Hon afvärjde det med högra handen. ,Vårt handtverksredskap hafva vi alltid när oss. Han märkte med stigande förvåning, att systern steg upp, grep i hörnet och tog fram tvenne fioler. Också ni? också ni? ropade han. Hon nickade leende med hufvudet . . fiolerna stämdes, och den skälmska Marie tillropade sin syster, som redan hade stråken i hand: ,,En så talrik publik har du ännu aldrig haft! Therese spelade. IIon framtrollade en bild för mannens inre blick: i solljus vajade sädesrä!tet. Skördarena kommo med sina skäror, der kommo unga och gamla och fröjdade sig öfver den rika äringen. Derpå knäföllo de alla och prisade och tackade Gud för det goda, men höge i det blå jublade en lärka. Försjunken i sig sjelf satt åhöraren; det sorgsna draget kring hans mun hade gifvit vika för en förtjusning, hvilken likasom solsken strålade ur hans ögon. Förrän han likväl kunde kläda sin beundran i ord, vände sig Therese till systern och sade: Nu, min vän, kom du fram med det rätta och äkta slutet. , Tyst, svarade hon med en komisk gest, ,ditt slut var rätt och äkta. Men huru skulle det vara med en duo af Kreutzer? Du har med ditt spel kastat en gnista i min själ: jag skulle kunna spela långt in på natten. Atså, låt oss börja, syster — ett, tu, tre! Den herrliga duon af Kreutzer, på ett så mästerligt sätt föredragen, skulle hafva förvandlat den störste musikfiende till en entusiast. Desto mera rörd var åhöraren. Hans bröst häfde sig, i hans ögonfransar darrade tårar; och då den sista tonen förklingat, utbredde han sina armar och roade: P I ären himmelska gestalter eller systrarne Milanola. Endast det sednare, min herre, skrattade den ständigt glada Marie. , Det är Therese och jag är Marie. ,Tillåten mig att trycka edra händer, sade han i högtidlig ton och lade de hvita fina hänsdern på sitt klappande hjerta. ,, Denna stund skall jag minnas, tills döden nalkas mig. ,Hvarföre;så melankolisk, min herr kollega, sade Marie. ,Jag har förrådt oss, eller rättare, ni har upptäckt oss; men nu hoppas vi, att ni icke mera döljer ert namn, Genom eri spel har ni visat, att ni är vår kollega. Tillstå alltså: är ni Baillot eller Rode eller Lafont eller kanske Kreutzer, hvars duon äro våra älsklingar ? Jag är icke så lycklig att kunna kalla mig eder kollega. Jag är dilettant på fiol, mitt hufvudvärf är att smida vers; och då I fordren ett namn, så har jag det nöjet att presentera mig såsom Nicolaus Lenau. Lenau, Lenau, jublade Therese, ,nu ber jag som eder hand! Der i fickan finnas edra dikter, som beledsaga oss från stad till stad och ofta. ofta väckt vår längtan efter personlig bekantskap med skalden. Ändtligen har det goda ödet uppfyllt vår önskan och— — Åt ödets gudinna skall en hymn hembäras som offer, då vi äro i Stuttgart, inföll Marie Uvarföre först i Stuttgart? Nej, det vore för mig en lång väntan. I postvagnen hafva vi gjori hv arandras bekantskap, 1 postvagnen skall den äfpen, också hembäras. Ir dilettant, ni könner ju trion i C-dur af Kreutzer? Bra. Spelar ni den utantill? Desto bättre. Fiolerna fram — i ett makalöst föredrag af trion skall vår tack bestå. Hästarne skredo långsamt fram och spetsade öronen; postiljonen spetsade örenen ännu mera. I tjogutre år hade han kuskat från Heidelberg till I Stuttgart, men sådana passagerare hade han aldrig i sina IeHadsdagar haft. Då Sluttgaris torn blefvo synliga, hade deras bekantskap redan öfvergätt till vänskap. Ganska ofta har brefdufvan från Echwabernas land ilat till och ifrån Paris; Babel vid Seinen betraktade systrarne Milanollo såsom sitt andra hem, hvilket de blott lemnade, då deras mångtusende tyska beundrares böner kallade dem öfver Rhen. TI Paris dog Marie, , min lilla skälm, såsom Lenau ofta kallade henne, den kalla hösten år 1848; och då två år sednare, i Oberdöbling vid Wien, den arme skalden tillslöt ögonen, då blef på hans graf nedlagd en lagerkrans med ett snöhvitt band. På bandet stod skrifvet: ,.Und als Lebvohl er vinkte mit der IIand, Wares ob der letzte Jugendtraum mir schwand. Dem Unsterblichen von Therese Milanolle. Blandade ämnen.