Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 2

— Min furste — sade prinsessan, och öfver hennes fina, i bleka kinder spred sig en hastig rodnad — jag. hoppas att jag icke rätt uppfattat meningen af edra ord. Fursten upprepade dem nu i, om möjligt, ännu mera bestämda ordalag. — Återtag denna begäran, icke af skonsamhet för mig, ty ert uppförande har alltför ofta visat att ni för mig icke hyser någon sådan, men för ert eget anseende och den förbindelse ni eger att upprätthålla det i verldens ögon. Om er älskarinnas plötsliga afresa väckt uppseende och förvåning, skulle hennes återkomst icke göra det mindre. Tusende tungor skulle sysselsätta sig med anledningarne dertill, och tusende domar uttala sig mot er blotta tillåtelse, ännu mer mot ert tvång, att dertill låta tjena er af er gemål. — Besvära er icke med några predikningar! — sade fursten med återhållen otålighet. — Jag har icke anmodat er derom. Ni har hört hvad jag äskar och hoppas, att ni måtte hafva den godheten att utan invändningar uppfylla det. — Härmed steg han upp, helsade henne och tog ett steg emot dörren. — Stanna, min furste! ... — Jag har ingentingj vidare att tillägga, — afbröt han, närmande sig dörren. — Men jag! Jag kan icke tillåta att ni lemnar mig i den villfarelse ni fattat. Aldrig, aldrig skall jag uppfylla hvad ni tillåtit er begära. Förgäfves skola edra bemödanden blifva att förmå mig dertill. Furstens ögon gnistrade. Med en hotfull åtbörd nalkades han henne och sade: — Ni vägrar? — Att förnedra mig i mina egna ögon och allas, som veta att skilja låghet från rätt? Ja, i döden vägrar jag detta. Härvid fattade fursten henne öfver axeln och stammade med af vrede darrande röst: — Jag befaller er! — Jag är icke er slafvinna! — sade hon lugnt. . Detta lugn, denna sinnesstyrka bringade fursten i raseri. Han tryckte henne ned för sina fötter och upprepade, under det han höll henne sin knutna hand för ögonen: — Jag befaller er, hör ni! : te : .