Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1868, sida 3

makt. eu -—— — , . . En smuglare-historia. (Skizz af Aldebaran.) Stor liflighet rådde i den lilla, på vestra kusten belägna staden X., som ej eger någon annan märkvärdighet än sina präktiga saltsjöbad att bjuda på. Då den gamle bekante ångaren ,,Najaden Just nu anländt med förstlingarne af de badgäster, hvilka, med eller utan skäl, ämnade tillbringa andra terminen vid denna badort, var det naturligt, att de ännu qvarvarande, drifna af den så kallade kungliga svenska nyfikenheten, skulle vid tiden för ångbåtens ankomst samlas vid hamnen för att dels mottaga nya, dels tara afsked af med ångbåten afresande vänner, eller kanske mest för att med granskande ögon bekika de nyaste moderna samt de kommandes fysionomier. Att bekika, klaga och klandra, Se der, hvad hvar menska vill. Den ena förtalar den andra, Den tredje hon lyssnar dertill, Den fjerde sen skyndar att sprida Historien som hastigast ut, Och tvifvel det kan icke lida, Att dvergen blir jätte till slut. . Icke långt härifrån låg en större gulmålad jakt, i hvars tungade flagga ett krönt T tillkännagaf, att den tillhörde den vid denna station tjenstgörande tulltjenstemannen. Straxt bredvid på kajen stod också jaktens befälhafvare, den muntre och nitiske löjtnant A., samspråkande med tvenne vänner, hvilka vihärmed vilja presentera för läsaren: konsul R., en man, hvilken nu ansågs för en af de redbaraste män i den lilla staden, hade kanhända i fordna dagar, då smugleriet stod i sitt flor, i somliga menniskors tankar, icke egt samma rykte. Han hade numera dragit sig ifrån affärerna samt verkade genom sin förmögenhet och välgörenhet mycket godt för det lilla samhället. De andra båda voro badgäster, hvilka tillbringat den första terminen i X. samt deraf funnit sig så väl, att de beslutat qvarstanna äfven sista terminen. Den äldre var kapten Y. Han hade tagit afsked med pension, spelade gerna sin lilla whist, tyckte om fina viner samt var såsom gammal ungkarl alla damers förklarade riddare. Sprättig han var och fin, Hatten satt alltid på sned, Stolt som hos Mars bans mine, När han mustaschen vred. Band i knapphålet satt, Svärdsordens gula och blå. Vredgad — då hände det, att Gubben sågs fingra derpå. Ungdom än till sitt skick: Ynglingasjälen fanns qvar, Och, om han ej var qvick, Ganska smårolig han var. Den tredje af de samtalande var en ung slägting till kaptenen, hvilken han hade medföljt på denna resa, icke så mycket för badens skull, som ännu mera för att på ett angenämt sätt tillbringa sommaren. De fyra herrarne samtalade lifligt, ech löjtnanten slutade just nu en berättelse em ett af honom i samma dagar verkstäldt beslag, då den unge mannen, som vi vilja kalla Z., utbrast: — Jo, det lyckades för löjtnanten den gången; men det kom sig deraf att tulljakten seglade bättre, och att folket ombord på den andra båten bar sig dumt åt; hade jag fört befälet på smuglaren, så hade löjtnanten stått der med lång näsa. — Bah! huru skulle ni då burit er åt? frågade löjtnanten skrattande. — Jag hade borrat min egen båt i sank, svarade Z med en bugning, i det han upptog sitt cigarrfodral och deraf bjöd de kringstående. — Bravo! utmärkt bra, utropade konsuln, se der, löjtnant, tacka ni Gud för, att vår unge vän här icke befattar sig med rörelsen; ty att ni då komme till korta mer än en gång, det är säkert — Ja, jag skulle gerna betala en summa och sjelf arbeta med, om jag finge medfölja en af våra smuglare en enda gång, sade den unge mannen, i det han svängde sig på klacken. min brorson lär icke göra Eder något besvär, fastän jag vet, att han skulle hafva god lust för sådana äfventyr, ty, ehuru han redan är myndig, är han en riktig galenpanna och blir det väl så länge han lefver. Samtalet fortsattes i denna riktning, under det herrarne gingo upp till staden, för att på ,gästgifvaregården intaga middag, hvartill de af konsuln blifvit inbjudna. På aftonen var soirbe i danssalongen, och vi återfinna der våra bekanta från förmiddagen. Konsul R. samtalade med jakt-löjtnanten i ett hörn at salongen, och i det motsatta fästes vår uppmärksamhet på vår gamle bekante kapten Y., hvilken på sitt vanliga sätt underhöll konsulinnan — Var lugn, löjtnant, sade kaptenen leende, R. och några andra damer med en, som det tycktes, intressant berättelse. 2. hade nyligen efter den slutade valsen med en bugning lemnat sin dam och promenerade nu arm i arm med en gardeslöjtnant, då en uppassare anmälde, att någon i förstugan önskade tala med honom. Med ett ,, förlåt, min vän, lemnade 2. sin kamrat och skyndade ut i förstugan. På hans fråga, hvem som önskade tala med honom, svarade en grof basstämma: — Jo, det är allt jag det, såvida det kan ske i herrns eget rum. — Ah! se Gustaf Olsson, hur är det nu fatt? men -efter det är så hemlighetsfullt, så följ medl: upp till mig; jag bor midtemot, sade Z., i det han begaf sig på väg. Uppkommen i sitt rum, vände han sig till sin följeslagare och sade, sedan han stängt dörren och omvridit nyckeln på inre sidan: — Låt nu böra hvad det är Gustaf vill? — Jo se, jag hörde hvad herrn och löjtnanten taltes om på förmiddagen, och efter han har seglat med mig förut, så kan han la få följa med inatt, för jag tyckte på honom, som om han vore sådan, att man kunde lita på honom, hvad tystnaden beträffar. — Hvad det angår, så kan Gustaf lita på mig, men säg mig, hvart gäller resan? Ar det någon smugling eller dylikt? — Jojomen, något dit åt; men klockan är väl nu half tio, klockan tio måste vi gifva oss af. — Det är bra! jag skall vara nere vid bryggan vid den utsatta tiden. Fiskaren gick; Z. afkastade baldrägten, påtog sjöstöflor, bind:röja, sydvest och oljerock. En liten nattsäck och en sjökikare utgjorde resten af restyget. Tvenne timmar efteråt, eller något efter midnatt, gungade 2. för den sydvestliga vinden i smuglarens båt, sträfvande vesterut. Månan hade gått ned och den annars under denna tid så ljusa sommarnatten visade en himmel, hvars mörka moln Allt mar ah mar AUdmd inbÅE:;ta dancamma TA