Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1868, sida 3

loss, och de båda fartygen lemnade hvarandra för att på olika vågar skynda till skilda hamnar. Bläåsten hade tilltagit så småningom och ölvergått till sydvest. Vinden susar, skummet yr Och den mörka vågen vräker. Lugn vid rodret skepparn styr Jakten sin, så vand och säker. Nästan fort går färden, snart Toppens segel derför bergas. Österut allt mera klart Molnen af Aurora färgas. Knappast hade den gyldene strimma, som bebådade den stundande dagen, visat sig, förrän en af besättningen ropade åt den med Z. samtalande skepparen: — Hvad är det för ett segel rätt akterut? — Fördöme sådant! jag tror minsan, att det är tulljakten! — utropade Olsson, i det han vände sig om, — hur har den griphummern fått väderkorn på denna lusttur; jag var så säker på, att han den I gången skulle vara förd bakom ljuset. — Sätt till toppseglet, pojkar, och gör klar bredfocken, så skola vi se, om vi ej denna gången kunna segla honom ur sigte. Toppseglet hade nu åter intagit sin plats, bredfocken tillsattes, och det lilla fartyget ilade med en nästan otrolig hastighet genom de brusande vågorna. Emellertid eftersatte tulljakten, forcerande med alla segel, och, ehuru afståndet tycktes vara oförändradt, blickade smuglaren med en viss oro norr och öster åt. Ett sezel upptäcktes äfven snart rätt styrbordut i lä, och länge dröjde det icke, förr än man med kikaren tydligt kunde urskilja det gulmålade skrofvet och den tretungade flaggan af en aunan tulljakt, som med fulla segel kryssade opp mot smuglaren. — Uvad tusan är nu att göra? En af dem kunna vi aldrig undgå, — utropade Olsson, i det han betraktade den sist varsnade seglaren. — Vi få visst uyfva lasten, — fortsatte han, vändande sig till sin passagerare. — Tror knappt det, Olsson, ty jag ör nästan säker på, att den här tulljakten icke misstänker oss; låt derför en af pojkarne sätta sig vid rodret och styra kurs, så krypa vi andra ned och låtsa om ingenting; det ör i alla fall för sent att hyfva nu. — Kör för det, det är också numera det enda att göra, svarade skepparen, hvarefter han ropade till en af pojkarne, att han skulle styra. De andra nedgingo i skansen, der de kunde höra, huru den unge styrmannen med iv hals uppstämde: Ä Lustigt är på Böljorna blå Der! ja, just der jag bäst trifves, Seglar så glad Från stad till stad; Friare lif icke gifves. Borta blef far, Illa det var. Mor sitter hemma och Flagar. Vågen dock är Hjertligt mig kär, Kör ifrån barndomens dagar. Haf, låt du mig Länge med dig Brottas samt på dig få gunga! Herrliga haf, Br du min graf, Skall du min grafsång ock sjunga. Sången afbröts nu af ett tilbrop från tulljakten; våra äfventyrare i skansen kunde icke höra frågan, men väl pojkens svar: ,,Warberg. Ert brusande hördes, då de båda jakterna passerade hvarandra, och straxt derefter ropade den styrande med full hals: ,.potatis! — Hvad kostar tunnan, Gustaf Olsson? frågade Z., i det han kuuffade den tillfrågade hårdt i sidan. — Ha! ha! ha! skrattade denne, — det är svåra tider pu, så de ä la mycke dyra, men jag ska titta i luckan, får jag se, hvart den der herrn tar vägen. En half timma derefter satt skepparen sjelf vid rodret, samtalande med Z., och båda lyckönskade sig att de hittills så lätt undgått alla obehag. Färden fortsattes och den välbyggda båten dansade lustigt öfver de af middagssolens strålar glittrande böljorna. Just då middagen intogs, ropade en af besättningen, att båda tulljakterna numera förföljde, och att den störste af dem tycktes segla bättre än den först förföljande. Detta var också händelsen, och klockan sex på eftermiddagen befann sig den förföljande jakten på en knapp half mils afstånd. Under tiden hade skepparen låtit med sjömansgarn och diverse tågändar sammanbinda alla spritfaten samt vid hvart och ett af dem fästat stenar af barlasten, för att. i händelse han blefve uppbringad, kynna sänka godset. Närmende sig emedertid en angränsande öflock, sökte smuglaren, genom sin kännedom om det olika djupet, att vinna någon fördel öfver sin motståndare, men då det ej lyckades, passade han på, då någ-a höga bergklintar dolde honom för tulljakten, att nedtaga bredfocken och tillsätta mellanklyfvaren. Hastigt upplovade han, och liggande bidevind för babords halsar, ilade han, iskygd af klipporna, styrande vesterut. Tulljakten, hvilken denna manöver undgått och som styrt något vestligare, förlorade betydligt; den fortsatte dock förföljandet äfven bidevind, men då smuglaren lemnat de yttre skären, lade den bi. Iaväntande sin kamrat, syntes den rådgöra med (n sednare, hvarefter de båda tillsammans inseglade mellan skären för att, som det tycktes, lura på smuglarens ankomst. Något efter midnatt styrde smuglarens jakt in genom Klipphamn, öfver Källö-fjorden och genom det smala Korshamn. Just då den passerade det trångaste stället, framsköt hastigt en med fem man bemannad snipa, och en båtshake höggs fast i jaktens skanskladning. Att med en spak afslå båtshakens skaft var tor Gustaf Olsson ett ögonblicks verk, och fri från sina förföljare, rusade jakten med stormens hastighet ut genom det trånga sundet. Vinden hade vader tiden allt mera tilltagit och rasade nu med otrolig styrka. Det var fullstorm, och då jakten passerade Klippans tullstation, slogo vågorna högt öfver dervarande brygga, och fåfäng. skulle varit att med bästa vilja i verlden lägga till vid densamma. Natten var mörk och, om icke obemärkta så åtminstone oantastade, ilade våra äfventyrare förbi stationen, och, försvinnande mellan de många i elfven förtöjda fartygen, sköt båten snart in emelan magasiner och brädstaplar i en af dessa småhamnar, hvilka vid tiden för vår berättelse funnos i sådan mängd i de så kallade Majorna. Dagen derpå igenfinna vi vår vän Z., som hade tagit in på hotell G., samtalande med smuglaren om den äfventyrliga resan. — Många gånger i mitt lif har jag smuglat, men aldrig har jag varit värre ute än denna gången; och detta blir då också den sista, fortsatte Gustaf Olsson, i det han, liksom till stöd för sina ord, slog sig med den breda muskulösa handen på sitt knä. — Mycket rätt, Gustaf; ty ehuru jag för min del har funnit mig på det högsta nöjd med denna äfventyrliga färd, så kan jag dock icke neka för mig sjelf, att jag deltagit i en olaglig handling, och hvarje hederlig karl är äfven en laglydig medborgare, svarade Z. — Ja, ja, det har herrn fullkomligt rätt uti, men hvad tusan skall en fattig stackare taga sig till; på ärligt sätt kunna vi med våra små båtar knappast förtjena fyrahundra riksdaler om året, men på oärligt sätt, som herrn kallar det, kan man dock, om lyckan är god, förtjena dubbelt, svarade smuglar