Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1868, sida 2

käraste af sina söner. Hennes smärta lade henne ester få dagars förlopp på sjukbädden. Vid denna tog prinsessan sin dagliga plats. Ingenting kunde bättre harmoniera med hennes lynnes stämning ån den ostörda stillheten inom sjukrummet och de omsorger, som der togo hennes intresse i anspräk. Kurfurstinnan öfvervann väl innan kort sin sjukdom, men icke så sin smärta. Hennes lynne ville icke ätertaga sin förra spänstighet, hennes sinne icke sin sordna kraft. Hon blef dyster och nedslagen. Hon ville icke veta af några fester eller tillställningar. Hvad som förr utgjort hennes nöje hade nu förlorat sitt behag. Den enda hon älskade se isin närhet var prinsessan. Det deltagande hon af henne fann i sin smärta gjorde hennes sällskap snart så kärt och oumbärligt, att hon knappast ville tillåta henne vika från sin sida. Fläcken Olbereuse förbleknade härunder så, att den icke mer hindrade den stolta kurfurstinnan att erkänna hela värdet af sin sonhustrus dygder och älskvärdhet. Hon fann henne värd ett bättre öde, än som blifvit hennes, och fattade i ett ögonblick, då välviljan öfverröstade erfarenhetens beräkningar, beslutet att taga ett steg mot detta mål. Det gifves tillfällen, då äfven de klokaste och mest erfarna qvinnor låta bedåra sig af sitt köns öfvervägande känslokraft till tron på möjligheten af förvandlingar emot naturens stadgade lagar. Kurfurstinnan lät kalla furst Georg, som, utan att kunna föreställa Sig Orsa: ken till denna ovanliga händelse, inställde sig utan att låta henne vänta. En halfskymning rådde i hennes rum. Alla ljusa färger och lysande föremål, som här vittnat om hennes smak för praktfulla och bländande, hade lemnat rum för en anordning i allvarsam och dyster stil. Möblerna voro beklädda med mörka tyger och alla taflor och konstverk behängda med svarta flor. Med detta stod hennes egen person i fullkomlig harmoni. Alla kärlekens föryngringsmedel voro åsidosatta. Intet smink gaf rodnad åt kinden, ingen konstessens håret sin ungdomsfärg. Blek och med gråa lockar satt hon i sin svarta lrägt i en soffa, icke utan en hemlig beräkning att denna wparition skulle åstadkomma en förstärkande kraft af de böer hon ville lägga fursten på hjertat. Vid hans inträde äckte hon honom handen och bjöd honom en plats bredvid ig. Han såg sig förundrad omkring. (Ferts.)