Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1868, sida 2

menskliga eländet? Länderna egde den tiden ingen ordnad fattigvård; den välgörenhet. som munkarne i kyrkans namn utäåsvade, bestod i ett hänsynslöst utdelande af allmosor åt de tiggärskaror, som samlade sig kring klosterportarne, samt bidrog endast till att gifva ett slags gudomlig sanktion åt lättjan och dolskheter. Den stora organisationsplan, som kristendomens förste utbredare uppgjort till fattigdomens, okunnighetens och lasternas bekämpande, var längesedan förgäten. Men barmhertighetskänslan var icke utslocknad; den lefde — derom vittna många sköna legender — i ädla och fromma qvinnors hjertan; af qvinnohänder borttorkades oräkneliga tårar; af barmhertighetssystrar, tillhörande äfven samhällets högsta klasser, fylldes hospitalen, när härjande farsoter infunno sig, som jagade de förskräckta myndigheterna på flykten och kommo munkklostren att stänga sina portar; af ädla qvinnors uppbyggande och tröstande ord återfördes ur lastens och brottets armar till en sedlig och gagnande lefnad långt flera än af predikaremunkarnes kapucinader. Det var ett stort fel, då man i våra moderna samhällen bemödade sig om en ordnad fattigvård, att man dervid icke från början fästade afseende vid qvinnans betydelse för densamma. Fattigvården i männens händer fick en uteslutande statistisk, byråkratisk och polis-artad pregel — så och så många äro kommunens nödlidande, så och så stort skattebelopp erfordras, för att de icke skola dö af hunger eller besvära samhället med bettleri; att denna sida äfven måste finnas, är gifvet, men man förbisåg, att en fattigvård, som helt och hållet uppoffrar karakteren af en kärleksanstalt, omöjligen kan på någorlunda tillfredsställande sätt fylla sin uppgift; man förbisåg, att fattigvården, för att kunna utöfva en verklig kontroll och grunda sig på en verklig kännedom af den nöd, som måste lindras, bör ega utvägar, genom hvilka en personlig beröring med de fattige blir möjlig, genom hvilka ett personligt intresse för deras bekymmer kan väckas och ett noggrannare studium af nödens och eländets orsaker och källor möjliggöras. Också erkännes nu i alla länder, att fattigvården, såsom blott och bart ett slags polisanstalt, visat sig vara en förfelad institution. I Amerika, England, Frankrike, Tyskland och äfven här i Sverge hafva inflytelserika röster höjt sig, som kalla qvinnan till deltagande i den ordnade fattigvården, för att gifva densamma hvad den hitintills saknat och hvarigenom den må kunna i någon mån lösa sin uppgift. Och dessa röster hafva icke blifvit utan svar från de bildade och förmögna klassernas qvinnor. Ja, man kan säga, att första signalen till denna reformrörelse utgått från qvinnorna sjelfva. Redan under den franska revolutionens dagar skref den unga och sköna markisinnan de Fontenay, sedermera fru Tallien, till konventet: Ingen varelse, begåfvad med sundt förnuft, kan utan skam draga sig ifrån eller bortvisas från den hedrande befattningen att tjena fäderneslandet. Alla män betala sin skuld till Frankrike... Qvinnan fordrar ett dylikt åliggande. Alla vilja vi hålla vakt kring nödens barn för att värna dem från brist eller skydda dem tör behof, för den smärtsamma förkänslan af döden, bittrare än sjelfva döden. Det är nödvändigt, att hvarje ung flicka, innan hon väljer sig en make, åtminstone under ett års tid dagligen tillbringar några timmar på hospitaler, på välgörenhetsbyråer och asyler för fattiga, för att hon der må lära sig att förbyta de flyktiga och gagnlösa rörelserna af ett medfödt medlidande till en verksam känsla för nöden, för att kunna bispringa de olyckliga, understödd af de välgörenhetslagar, som pi stiftat. . I våra dagar hafva de amerikanska damerna visat, hvad qvinnorna kunna uträtta ej blott i utöfvandet af enskilda barmhertighetsverk, utan i organiserandet af en storartad, till hundratusentals individer utsträckt omvårdn.!. Det var Amerikas qvinnor, som, då regeringens och embetsmännens åtgärder för den stora nationalarmens sanitetsväsen befunnos otillräckliga, illa beräknade och illa utförda, så att säga reste sig i massa och sjelfva genomförde ett sanitetsväsen för armåen, hvars like i fullkomlighet verlden ditintills icke skådat. Till denna återblick på qvinnornas verksamhet i samhället, då det gäller fattigvård i ordets sanna betydelse och bispringande af samfundets nödstälda medlemmar, hafva vi funnit en naturlig anledning i Göteborgs Tillsyningsförenings nyligen offentliggjorda årsberättelse och redovisning