Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1868, sida 2

Göteborg den 29 Januari. En utmärkt tänkare och skriftställare, Ernest Legouvå, författare till ,,Qvinnans Historiak, yttrar på ett ställe i detta arbete: ,, Mannen, som ger allmosa, ger endast sin egen penning; qvinnan lägger sitt hjerta i sin gåfva. En louisdor i en god qvinnas hand kan lindra flera fattigas nöd än hundra francs i en mans händer: den qvinliga barmhertigheten förnyar dagligen underverket med de fem bjuggbröden. Den sanning. som ligger i dessa ord, är icke en ny upptäckt; ej heller är det först i våra dagar som man sökt att i samhällets tjenst låta den ädla egenskap blifva använd, hvilken Gud nedlagt särskildt i qvinnans natur. En af de märkvärdigaste och skönaste företeelser, som mensklighetens historia erbjuder betraktaren, är väl den, att hvarhelst Jesu lärjungar drogo fram att ,för de fattige predika evangelium, qvinnorna, likasom genom ett elektriskt slag väckta till medvetande af sin höga uppgift och sin rätta plats i det menskliga samarbetet för Guds rikes förverkligande, lemnade den sysslolösa tillbakadragenhet, till hvilken de varit dömda, lemnade de nöjen och njutningar, åt hvilka de förut hängifvit sig, för att egna sig åt diakonissans allvarliga kall — för att, enligt mästarens föreskrift, kläda de nakne, bespisa de hungrige, vårda de sjuke och trösta de bedröfvade. Den äldre kristna kyrkan har att uppvisa många de herrligaste föredömen för qvinlig verksamhet i denna riktning. Också kände den nya religionens apostlar och lärare, att det rike, som skulle upprättas, behöfde icke minst qvinnans delaktighet i arbetet, för att blifva en verklighet. Hennes förmåga att lägga allmosan i rätt hand och gifva den så, att den kännes såsom en hugsvalande skänk af bjerta till hjerta, var till fullo erkänd, ja den betraktades i ljuset af en åt hennes kön företrädesvis gifven gudomlig nådegäfva, jemnbördig med predikandets och profetians. Så var det i den kristna kyrkans äldsta tider, då dess stiftares anda frisk och lefvande genomströmmade hennes lemmar. Det är otvifvelaktigt, att den nya religionens utbredare hade för ögonen en den mest storartade organisation af de menskliga krafterna till ömsesidig hjelp och båtnad, som någonsin föresväfvat ett samhällsreformerande sinne. Den ena och allmänneliga kyrkan, som borde omfatta hela slägtet, skulle inom sig bestå af en mängd föreningar (församlingar), hvar och en af dem icke större än att den ene medlemmen kunde känna och hysa personligt deltagande för den andre, icke större än att de alla, rike och fattige, bildade och obildade, kunde förenas till gemensamma kärleksmältider. Skilnaden mellan rik och fattig, bildad och obildad, skulle inom dem utjemnas, icke genom en kommunistisk lagstiftning, men väl genom den inom församlingen rådande kärlekens anda, genom en fri och likväl ordnad undervisning, genom en fri och likväl ordnad omvårdnad af de ålderstigne, de späde, de andligt förfallne eller fysiskt sjuke. Och på detta område anvisades åt qvinnan ett verksamhetstält, som tog alla hennes ädlaste själsegenskaper i anspråk. Men huru var det i de långa mörka Arhundraden, då kristendomens anda syntes hafva vikit och lemnat plats för en blind bokstafstro — under de tider, då allt, förhärjande krig, barbariska och orättvisa lagar, osäkerhet till person och egenlom, bristfälliga kommunikationer och en ullständig okunnighet om naturens lagar och krafter samverkade, för att göra de ärtetande klasserna olyckliga och öka det