Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 2

vare ert beskydd och en trogen försvararinna mot alla orätt visa beskyllningar. Prinsessan tog den framräckta handen, kysste sitt barr och sade: — För denna gången! Kurfurstinnan tackade henne med all den hjertlighet hvaraf hon var mäktig, förnyade sitt gifna löfte, och försäkrade prinsessan, att hon icke skulle få skäl att ångra de råd hon följt. Emellertid hade Königsmark vid utgången från prinsessan befunnit sig i en ganska upprörd sinnesstämning. Föreställningen att icke så ofta som hittills få.se henne, harmen och föraktet mot hennes ovärdiga gemål och slutligen fruktan för att kunna följa den smala linie, på hvilken han å ena sidan icke trädde för när den grannlagenhet han var skyldig prinsessan, ej heller å andra ådrog sig beskyllning för likgiltighet i sitt budbärarekall, lade sig med bitter kratt på hans sinne. Inseende att prins Karl. med otålighet skulle afbida verkan af hans beskickning och orolig att vicka hans misstankar genom ett längre dröjsmål, uppkallade han all sin sjelibeherrskning och begaf sig till honom. Han tog emot honom med glad uppsyn och den frågan på sina läppar: — Hur fann ni min broder? — Jag har icke träffat honom, ers durchlaucht. — Icke träffat honom? Ni har då försummat er tid! Jag trodde annars att ni förstod att ert uppdrag icke var af det slaget som tål att så vårdslöst behandlas. — Fullkomligt sannt! — sade Königsmark — men det gifves förhållanden, för hvilka man måste vika. — Och nu berättade han, med förtigande af några ömtåliga detaljer, att han i korridoren till furstens rum mött prinsessan, utkommande derifrån med förgrätna ögon, samt att han fruktade något obehagligt uppträde förevarit, hvilket gjorde fullgörandet af hans ärende olämpligt för tillfället. Prinsens ansigte mulnade. — Var det så mina förhoppningar skulle uppfyllas? O, jag dåre! Det var ljuset af hennes bild, som förjagade skuggorna från hans . . . Bedragen af sin egen enfald — alltför ärofullt för en prins!