Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 2

den största liflighet om old Albion och prisa Jonathan, som gifvit dem ett hem, sedan de ej mer kunna tjena sig sitt uppehälle. Nästa dörr leder till ett annat likartadt ställe, men här påträffa vi tyskar; de omtala med , Begeistrung sina flydda tider, då de plöjde hafven, och en af dem sade sig vara alter Schwede — och han var det äfven, ty han var född i Pommern. Den gamle gråhårsmannen framtog ur ett ostindiskt schatull tvenne silhouetter, tryckte dem till sina läppar, sägande: Das sind die Bildnisse meiner Eltern, das einzige was. ich habe vom Hause. Oeh med detsamma sveko krafterna honom, han nästan töll i vanmakt. Kamraterna understödde honom, skaffade vatten, och, sedan han åter qvicknat vid, togo vi farväl af den ömsinte germanen och hans vänner och gingo in till några andra bussar, i nästa lokal. Här voro ännu lefnadsglada fransmän. Fastän lemmarne voro synbarligen stelnade och å den ene saknades en af undersåtarne, så stod ändå glädjen högt i tak. De sjöngo på en af Berangers sånger, hvarvid refrängen just slutade, då viinträdde. Den qvartett, som här sågs af dessa södrens barn, var olik de båda föregående. Napoleon premier le grand Empereur var deras ideal. Frankrikes gloire de sednare åren ville de ej erkänna, utan kallade den nuvarande kejsaren med Victor Hugo ,Le petitk. Vi ingå nu och finna irländare — de läsa bibeln vid vårt inträde — de helsa oss, och snart äro vi i samspråk med gubbarne och erfara åtskilligt om deras lefnadsöden. Vidare sågos spaniorer, portugiser, italienare, österrikare, greker, ja representanter af alla nationer. Ett hade de alla gemensamt, och det är, tror jag åtminstone, allmänt för alla Neptunisöner, nemligen kärleken till sitt lefnadsyrke, hvilken följer dem i grafven, oaktadt densamma ej gifvit dem annan lön än en stympad eller förstörd kropp. Men läsaren torde med rätta fråga: Har Ni glömt eder egen nation? Har Ni glömt, att Ni bad pastorn visa eder sönerna från Norden? Nej, men här åberopar jag liksom i ett af mina föregående bref, att jag lemnar det bästa till sist. Huru stolt kände jag mig ej öfver att tillhöra ett folk, hvilket hade representanter sådana som flera af dessa, hvilka tillbringade sina sista lefnadsår uti denna inrättning! Hvarför stolt, torde Ni fråga? Men jag öfverlemnar till Eder sjelfva att gifva svaret, sedan jag omtalat för Eder mitt första sammanträffande med en vördnadsvärd gammal sjöbuss från trakten af Mälarstaden. När vi kommo ut i korridoren från ett af våra nyss beskrifna besök, gjorde mig pastorn uppmärksam på en gubbe i stor kavaj — det är en af edra landsmän, sade han. Jag stod en stund och betraktade den gamle, såg huru han mera liknade en reslig fura ifrån Vermlands skogar, än en af åren pröfvad sjöbuss. Hans gång var ej stapplande, hans hufvud sirades af silfvergrått hår, som i rik ymnighet höljde detsamma. Då jag nu närmare mig honom och blet vittne till huru icke en skrynkla fårade hans panna, utan hela hans ansigte förrådde den i själ och hjerta öppna och flärdfria karakteren, så styrktes mina goda tankar om honom ännu mera. Jag tilltalade honom med följande ord: Ar du svensk? Ett vackert och klangfullt ja — var hans enda ord till svar, men uti detta enkla ord koncentrerades all hans tosterlandskärlek, och har fortsatte, synbarligen glad att tala om sitt fosterland. På min fråga huru länge han varit å sin nuvarande uppehållsort, svarade han: 1 40 år. Och likväl talar du så korrekt och väl ditt modersmål, invände jag. Den har aldrig lärt det, som ej ihågkommer det, blef hans svar — och jag kunde ej återhålla min rörelse, utan måste afbryta samtalet, i mitt innersta glad och förtjust öfver att ha fått från mitt besök medföra detta bevis på osviklig kärlek till fädernejorden. Vidare samtalade jag med flera landsmän från båda sidorna af Kölen, samt finnar och danskar; alla hade de samma varma och lifliga känslor för hembygdens minnen, hvarför jag tror mig ej begå någon orättvisa mot öfriga nationer, då jag säger, att nordbon i allmänhet mera älskar sin bygd, sitt hem, sina klippor och sin fattiga jordmån. Att vidare skildra nordboerna i deras logementer vore detsamma som att upprepa hvad jag nyss sagt, men nej, ej alldeles, deras väggprydnader voro ju ej blott kinesiska eller amerikanska, utan äfven illustrationer från hemmet.