Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 1

het i alla riktningar, i handel och vandel och i medborgerliga förhållanden; van att ljuga inför sin Gud, ljuger han inför sig sjelf, smickrar sig med att vara en god medborgare liksom han smickrar sig sjelf med att vara en ,,rättrogen, sannt gudaktig menniska, och så blir han oärlig i all lifvets gerning, blir lättsinnig i sitt görande och låtande och blir såsom sådan lätt nog ett rof äfven för yttre fiender. Det synes derför vara på tiden, att riksdagen med större allvar än hittills skett tager itu med vår religiösa och sedliga ställning. Man skall häruppå svara, att det ekonomiska betrycket står för dörren, att detta måste först afhjelpas. Men om ock det ena skall göras, så får dock det andra icke underlåtas. Riksdagen har redan alltför mycket på sitt samvete i detta fall. Det var , goda tider på femtitalet. Man hade öfverflöd på penningar; man visste knappast hvar man skulle göra af dem. Då det t.ex. af ecklesiastikministern 1857 begärdes ett visst anslag till elementarläroverken, så beviljades, mot hans invändning att det ej fanns lärarekrafter färdiga för att tillgodogöra ett större anslag, — dubbla summan, visserligen med förklaring att de såkallade reala undervisningsämnena skulle tillgodoses, men dock utan att man särskildt framhöll vigten och nödvändigheten af att den religiösa och sedliga uppfostran, skolan kan bereda, äfven måtte stärkas, renas och förbättras. Man tänkte äfven då endast på ekonomiska saker. Ekonomi och åter ekonomi var äfven då lösen för dagen. Är då väl riksdagen endast ett politiserande hushållningssällskap i stort? Man har annars ansett ett folks utveckling till sedlighet, till sann mensklighet, med ett ord, dess uppfostran vara dess uppgift såsom folk. Det har annars ansetts, att det för folket i stort liksom för individen gäller, att handla efter den gamla satsen: menniskan lefver icke af bröd allena. Men att döma af vår riksdagsbistoria under de sista årtiondena, — det vare under gynnsamma eller ogynnsamma ekenomiska förhållanden, — synes man alltmer hafva glömt detta. Man har visserligen beviljat anslagssummor, och detta 1 vissa fall ganska betydliga summor, till skolor och bildningsanstalter; men huru dessa summor komme att användas, derom har man visat sig temligen obekymrad. Lagstiftningen och förvaltningen för den sedliga och intellektuella utvecklingen ha fortfarande fått räknas till konungens prerogativ och detta under namn af den ekonomiska (!) lagstiftningen: och så hafva ecklesiastikministrarne fått handskas med dessa medel, enligt eget skön, den gamla demoraliserande såkallade religionsundervisningen har, med några obetydliga småförändringar i formelt hänseende, fått fortgå, ett helt nytt seminarieväsende har fått ordnas på den politiskt-pietistiska ortodoxiens falska grund, och riksdagen kan, med sina frikostiga anslag, anses endast hafva gödt det gamla kyrkliga ogräset, det gamla degmatiska snärjväxt-eländet till ytterligare förqväfvande af sjelftänkande och sjelfverksamet. Ar det nu sannt, såsom man ock på visst håll påstår, att folket sjeljt vill hafva det så, och att således hvarken riksdag eller regering kunna med fog anklagas, så skulle man visserligen kunna anse allt vara godt och väl. Men det är icke så. Folket, — och vi mena dermed icke den okunnigaste, fördomsfullaste, den till all slags ofrihet af kyrkan uppfostrade massan, utan hela nationen, — folket lider i medvetande af att den kyrkliga, teologiska kärlekslösheten under tidernas längd inverkat förlamande på dess förmögenheter; det lider i medvetandet af att dess sjelfkänslas och sjelfverksamhets grundkraft, tron under de hierarkiska tvångsmakterna och tvångslagarnes öfvervälde dött bort, att sanningen sålunda blifvit konventionell autoritetssanning och dermed rättsbegreppen förslappade, nationalkarakteren försvagats och dess anseende hos andra folk i vissa fall sjunkit. Det lider af allt detta; och — det litar på ina upprörda känslor! Jag hahuöfran ania