sina målsmän vid riksdagen, att få någon utsigt till detta lidandes afhjelpande. Att döma at åtskilliga vid den sista riksdagen väckta motioner, saknas här också icke män, som ega både mod och insigter nog, att föra folkets talan i denna riktning. Både i fråga om religionsoch lärofriheten, om skolans frigörande från de kyrkliga stadgar och prerogativer, som gör all pedagogisk utveckling omöjlig, om upphäfvandet af hvarjehanda tvångsstadgar, som endast åstadkomma sken, flärd och sjelfbedrägeri så i religiöst som sedligt och intellektuellt afseende, väcktes vid förra riksdagen förslag; och det beredvilliga mottagande dessa rönte, är borgen nog för att folket icke vill hafva det så der dödt tvångslagsmessigt i fråga om kyrka och skola, som man alltjemt från autoriteternas sida velat göra troligt. Men med allt det tillmöteskommande, som de förslagen väckte, — i det hela taget stannade man i tveksamhet, och de hierarkiska rösterna, ehuru få till antalet och svaga både i logik och hjertevärma, fingo de flesta andra rösterna på sin sida. Judarne skulle fortfarande för sin tros skull, förnekas medborgerliga rättigheter, dem de länge visat sig väl förtjena, de svenska medborgare, som i dogmatiskt afseende i någon, om än aldrig så ringa mon öppet afveke från den ,,enda sanna läran skulle fortfarande trakasseras i sina enklaste menskliga förhållanden, svenska folkets barn och deras allmänna undervisning, skulle till skydd för kyrkans monopolium på den dogmatiskt-religiösa sanningen, fortfarande stå under presterskapets sjelfskrifna öfveruppsigt, läsningen af de gamla döda språken skulle fortfarande bedrifvas vid elementarläroverken till förfång för och på bekostnad af den nationella undervisningen och uppfostran, grekiska språket skulle fortfarande utgöra ett tvångsämne, oberoende af om lärjungarne en gång skulle bli lärde män eller icke, och staten skulle således fortfarande årligen betala ut tiotusentals riksdaler för några grekiska glosor, de der glömmas så fort studentexamen tagits, — kyrkan och skolan skulle i det hela taget fortfarande så behandla det uppväxande slägtet efter det gamla tvångsschemat, och kyrkans gamla tvångsband på skolan skulle fortfarande bibehållas. För fri utveckling såg man ingen möjlighet. I detta skick lemnade den förra riksdagen dessa frågor. Skall den började lemna dem i samma skick? Folket väntar icke utan oro svar på den frågan. Att hierarkiska skrämskott och hemska förespeglingar från skolans skråmän icke skola uteblifva, derom kan man vara förvissad. De hafva under den tid, som förflutit sedan förra riksdagen, icke uraktlåtit att höra af sig. Nästan i alla landsting, der röster höjde sig för medborgerlig sjelfverksamhet i fråga om allmän undervisning och uppfostran, reste sig kyrkans samt en och annan den officiella skolans män till motstånd. Folket hade icke rätt till sjelfverksamhet i dylika mål, hette det; folkets förtroendemän förstodo sig icke på sådane saker; det vore en fara för religionen, om ett landsting, ja till och med om ecklesiastikministern i stället för biskopen skulle få välja medlemmar i den landstingskomite, som skulle hafva att tillsätta folkskoleinspektörer för länet. — Och när till allt detta kommer det beryktade herdabrefvet, som likaväl kunde varit skrifvet af den katolske biskopen i Orleans som af den svenske biskopen i Hernösand, eftersom dessa begge ,herdabref till innehållet voro så lika, att det svenska skulle kunna anses vara en öfversättning af det franska, i det de gingo ut på att göra troligt, det ena, att öfversvämningarne af Loirefloden, det andra att missväxten i Norrland vore ett Guds straff för att man i Frankrike, som här börjar tänka sjelf i religiösa mål och tänka annorlunda än kyrkans män fått sig förestafvadt att tänka, — huru skulle man väl kunna vänta annat, än att dessa röster skola uppbjuda all sin styrka för att göra sig gällande äfven vid denna riksdag? Men skall nu äfven denna riksdag för de ekonomiska frågornas skull ställa alla de högre frågorna i bakgrunden? Skalll. den, för att mera ostördt få hushålla med folkets penningar, låta den officiella kyrkans och skolans män fritt få hushålla med det uppväxande slägtets krafter? Skola de röster, som påstå detta vara en oriktig, på längden en olycksbringande hushållning, skola de tortfarande höjas för döfva öron, och folket sålunda fortfarande offra millioner på en allmän uppfostran, so n står i strid med dess djupaste behof och öfvertygelser? Det svar, denna riksdag kommer att gifva på denna fråga, blir en gång dess dom. —-s. W—2U—e— bo ( AA