Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1868, sida 2

bror, prins Maximilian, ut på ett jagtparti. Kurfurstinnan, sor icke sedan gårdagen kunnat förgäta förlusten af den omtalad klenoden, brann af nyfikenhet att derom erhålla någon under rättelse, men fick, då hon lät bedja kurfursten om ett enskild samtal, för erhållande deraf, till svar, att han hela dagen va upptagen af regeringsbestyr och ville förblifva ostörd i sina run Prinsessan satt emellertid ensam i sina rum. Det företol henne, som en tung åskluft hvilade tryckande öfver henne. All var så dystert, så ängsligt, så hemlighetsfullt. Det hände stundom mycket känsliga och ömtåliga naturer, att en inr aning, liksom bebådar dem en annalkande sorg eller glädj och på förhand bringar dem i en harmonisk stämning till de okända skickelsen. Så var fallet här. Fröken Moltke — ef af prinsessans hofdamer, för hvilken hon fattat mycket tycke emedan hon, med ett behagligt utseende, förenade ett väsende hvari man kunde läsa en varm, af hjertat gående hängifvenhe för prinsessan — frågade, då hon såg henne kämpa med fram. qvällande tårar, om hon icke fick kalla några af de andr: hoffröknarne, hvilkas munterhet kunde lifva hennes sorgsn, stämning. — Nej, nej! — sade prinsessan — intet sällskap hjelper Men som jag icke vill plåga dig med mitt betungade lynne så ber jag dig lemna mig på en stund . . . — Alt veta er lida skulle det vara en mindre plåga är att se er göra det? Ack, vore min skuldra värd att taga sin del af er börda! — Visserligen, goda Moltke, borde ett deltagande, så hjertligt som ditt, kännas som en lindring, men jag ber dig, det oaktadt, lemna mig, emedan jag känner att ensamheten skall göra mig godt och stärka mig mera än något annat. Den tilltalade lydde och gick. Af allt hoffolket var hon den enda, som ingenting kände om den historia, som så lifligt sysselsatte alla andra. Hennes trogna innevaro hos prinsessan hade hindrat den att komma till hennes öron, men knappast hade hon satt foten utom detta, för sqvallret stängda, sanktuarium, innan den mötte henne. Hvem hon träffade berättade den tillökt och förbättrad. Från mun till mun gick den, med sådane tillsatser i oändliga variationer, hvartill vi hört Rosenberg komponera hufvudmotiverna. Med ett verkligt deltagande för den älskade prinses