Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1868, sida 1

Från Berlin. (Korrespondens till Handelstidningen). Berlin den 6 Januari 1868. Några få dagar efter afsändandet af mitt förra bref öfverraskades vårt land af en mycket angenämt ljudande underrättelse: konungen hade bifallit justitieministern grefve Lippes afskedsansökanEhuru telegrafen redan längesedan torde ha öfverbringat er meddelandet härom, anser jag dock nödigt att på detta ställe omnämna denna tilldragelse, emedan den är mycket karakteristisk för våra politiska förhållanden. Grefve Lippes tillbakaträdande skedde omedelbart efter den häftiga debatt, som egde rum uti deputeradekammaren i anledning af deputeraden Twestens äfven för er bekanta domfällande. Såsom anledning till tillbakaträdandet uppgåfvos officiellt , helsoförbållanden. Detta har väckt allmän förväning, ehuru man sedan åratal var ense om, att grefve Lippes officiella åtgärder fullkomligt saknade sundt menniskoförstånd. Hvem har således rättighet att förvånas öfver den officiella uppgiften? För öfrigt ha ,,helsoförhållandena ej hindrat grefve Lippe från att omedelbart efter sitt afskedstagande gifta sig med en dansös af tredje eller fjerde rangen. Man må nu tänka härom hvad man vill: i hvarje fall var grefvens afsked en ofantlig triumf för allmänna opinionen, en väsentlig koncession åt det grefve Bismarks politik tillgifna ,national-liberala partiet inom deputeradekammaren och en personlig satisfaktion för Twesten, detta partis ledare. Ända tills hit ser saken mycket bra ut. Men hvem är då grefve Lippes efterträdare? Det är konungariket Hannovers siste justitieminister, dr. Leonhardt. Hans utnämnande är en handling af fin politik: det skall försona det ännu allt emellanåt misslynta hannoveranska embetsmannaståndet med Preussendömet. Det låter böra sig. Dr Leonhardt anses dessutom af juristerna såsom en kapacitet i sitt fack : den en gång utmärkta hannoveranska rättsförfattningen har honom att tacka för sitt ursprung. Men vi fordra mera af chefen för justitieministeriet. Han har det vigtiga åliggandet att i det samfälda statsministeriet representera författningens och lagarnes anda, att från rättvisans ståndpunkt bedöma förslag till nya lagar och förordningar, att uppträda met sina kollegers böjelse för godtycklighet. Detta embete fordrar en man med fasta grundsatser och redlig vilja. Hvad som i detta hänseende är att vänta af dr. Leonhardt, kan bedömas af tvenne fakta: för det första har dr. Leonhardt i sin fordna ställning såsom det hannoveranska justitieministeriets generalsekreterare tåligt varit med om att genomgå alla metamorfoserna i det politiska lifvet derstädes, alltid färgat sina grundsatser med den färg, som räckts honom ofvanifrån och tillochmed egenhändigt försämrat sitt mästerverk, rättsförfattningen, icke på grund af sin öfvertygelse, utan af medgörlighet mot önskningarne från högre ort; för det andra var det han, som år 1866 såsom hannoveransk justitieminister på det bestämdaste röstade för en mot Preussen :fientlig politik af det hannoveranska kabinettet och dref konung Georg i armarne på Österrike. I dag är denne samme dr. Leonhardt preussisk justitieminister! En sådan elasticitet i de politiska grundsatserna gör mycket starka fordringar på vårt förtroende. Det national-liberala partiet skall emellertid ej åtnöja sig med grefve Lippes tillbakaträdande; det skall äfven störta inrikesministern, grefve Eulenburg. I det ögonblick, då ni låter trycka detta bref nar säkerligen angreppet i deputeradekammaren redan börjat, och man är allmänt öfvertygad, att grefve Bismarck skall uppoffra äfven denne minister, som nittills stätt honom mycket nära. Utan vifvel börjar den politiska vinden att blåsa från ett liberalt håll. Grefve Eulenburg har genom sina åtgärder mot pressen och politiska föreningar gjort sig nästan lika lla omtyckt som grefve Lippe. Det är tid på, att äfven han skaffas undan. Den RODGERS RNE OS FSA NES AVENSIS SRS