Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1868, sida 1

—— —— — — — ———— men det är ej välbetänkt af eder, min lilla, att uppkalla minnen af härledningar, så föga smickrande, som ni från detta land eger, och torde er bästa politik i den vägen varit att i allt hafva hållit er till våra seder och bruk. Prinsessan hade all möda att återhålla den rörelse, som denna bittra anmärkning uppkallade, och svarade, vändande sig till kurfursten: — Ö, säg då, att ni tillgifver min okunnighet. — Ja, ja, min lilla, vi skola ej mera uppehålla oss härvid! Jag vill endast säga, att jag väntat det ni skulle bära armbandet med mitt namnschiffer, tillika med de andra juvelerna jag skänkt er -— sade kurfursten, blidkad. — Ert namnschiffer? Jag eger icke något sådant. z Verkligen? — Än det som åtföljde det öfriga garnityret? y Prinsessan betraktade honom med förundran och sade: — Ett missförstånd måste här ega rum. Min svärmor, inför hvars ögon jag öppnade det skrin ni sände mig, kan intyga, att intet armband fanns bland innehållet af dess dyrbarheter. — Besynnerligt, i högsta grad besynnerligt! Men här är icke stället att vidare spörja derom — sade kurfursten och gick att vända sig till sin grefvinna, hvilken han fruktade att alltför länge hafva lemnat i saknad af sin uppmärksamhet och sitt sällskap. Emellertid hade denna, så snart dansen slutat, tillvinkat Rosenberg, som, smickrad af denna utmärkelse, ilade, snabb som fisken efter lockbetet, att ställa sig till hennes förfogande. Han kom, som han sade, att för hennes fötter mottaga hennes befallningar. — De äro lätt uppfyllda. Jag vill att ni skall föra grefve Königsmark till mig. Jag vill tala med honom. — Königsmark? — Förundrar er detta? — Tillåt mig erinra, att kurfursten icke kan dröja att infinna sig! — Ån sedan? Ni skall vara vårt förkläde — skrattade hon. : Rosenberg blossade upp. — Uppdraget är smickrande! men ni tyckes missförstå mig. Fursten torde helst finna fältet fritt. (Forts.)