Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1868, sida 1

— Nin sader bad mig helsa er, med försäkran om hans fortfarande välvilja. Denna röst, som så ofta med glädjens lifvande skärhet smekt hans öra, kom honom att darra. Den var väl ännu som en stämma ur flöjten, men med en mollton i djupet, en sjuklig färgklang, ett vittne om ett blödande hjertas hemliga lidande. Med en vördnadsfull bugning besvarade han hennes tilltal. Fruktan för sina egna öfverväldigande känslor och grefvinnan Platens spejande blickar afhöllo honom från mera. Under ett plågande tvång förflöt det återstående af aftonen, men sedan den var slut och han återkom till sina rum, nedsjönk han på en stol, med pannan i handen, och genomgick i sitt minne alla aftonens händelser, då han hörde sin dörr uppryckas och såg prins Karl inrusa. Denne satte sig midt emot honom och sade, helt otålig: — Skratta åt mig, Königsmark! Bele mig som en narr, som den tafattaste och enfaldigaste menniska jorden burit! Sitt inte der och se på mig med samma högtidliga min, som ni skulle åse striden mellan S:t Göran och draken. Skratta åt mig, skratta, som såge nifpåfven vilja låsa upp en budoir med S:t Petri nycklar! — I sanning, min prins, om jag vet hvaråt jag bör skratta, eller hvad ni finner så löjligt. — Jag vill bli rasande, och derför skall ni skratta åt mig. — Jag förstår er icke. Hvarje ert ord är mig en ny gåta. — Förtvifladt! — utbrast prinsen och slog sig för pannan. — Jag skall då nödgas skrida till förklaringar. Så hör då! Jag hade, allt sedan ni första gången beskref min svägerska, föresatt mig att bli kär i henne, ty den lilla stackars dufvan skulle väl behöfva en ersättning för en man, som icke är hennes. Mitt hjerta var fullt redo för ett sådant barmhertighetsverk, emedan, som ni vet, lefnadssättet här vid hofvet väckt min afsmak och låtit mig hittills gå torrskodd öfver träsket. Jag älskade henne innan jag ännu sett henne, och vid hennes åsyn! . . . Nej, jag vill icke våga det omöjliga, icke försöka att beskrifra hvad jag kände. Königsmark flyttade lampan åt sidan för att i skuggan dölja den rörelse, som han fruktade att förråda. — Det kunde icke undgå er — fortfor prinsen — att jag hela aftonen höll mig i hennes närhet. Jag hade tusende saker, som jag ville säga henne; det älskvärdaste smicker, de