Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1868, sida 1

löshet har jag inte haft annat att roa mig med än att reflektera på de föga uppbyggliga tilldragelserna omkring mig och göra mina kombinationer och slutsatser till bestämmande af deras halt och syften, som utgöra omgifningen i vårt hof. Om jag derunder någon gång råkat i fara att bedraga mig, har jag åtminstone haft den tillfredsställelsen att icke vara bedragen af någon annan och att hafva besparat mig hela anhanget af dessa öronlismare, som täfla i konsten att förtala andra och roa sig sjelfva. Men nu till saken, hvilken jag förebrår mig att alltför länge hafva undanhållit er! Till en början vill jag låta er veta, attjag redan länge haft mina misstankar på, att Rosenberg smickrar sig med ingenting mindre än hoppet att kunna vinna grefvinnan Platens ynnest. Den narren! Visst icke att hennes stränga grundsatser skulle vara en egid deremot, men säkert skall hon finna sig hafva nog afen tillbedjare vid mogen ålder. Emellertid låg jag i förmiddags på min soffa, begrundande någon älskvärd tillställning till prinsessans förlustelse, då jag hörde min dörr öppnas och såg en af mina ridknektar komma inrusande och störta fram emot mig. Hade jag varit tronarfvingen, hade jag misstänkt ett attentat och stött min värja i pojkens bröst, men nu vände jag mig, skrattande, om och frågade: om han var galen? — Nej, ers durchlaucht, ropade han, det är icke mitt förstånd, det är mina tänder man vill åt. — Dina tänder! Med dem tycker Jag du skulle kunna försvara dig mot ett lejon! svarade jag, alltjemnt skrattande, ty han har ett par tandrader af den fullkomligaste friskhet och styrka. — Nej, om icke ers durchlaucht täcks komma till mitt försvar ... — Mot hvem? afkn jag. — Det är kammarherre Rosenberg, som står efter em. — Kammarherre Rosenberg och min ridknekts tänder? Kan ni, min käre grefve, kombinera förhållandena dem emellan ? — Nej, i sanning! — Jag vill ej heller sätta er på ett så svårt prof! sade prinsen, som syntes ganska ifrig att återtaga sin berättelse. — Rosenberg, skall ni veta, lärer vid aftonmältiden i går haft den fataliteten att bita ut en framtand på ett stycke vildpastej. Hur skall han kunna spela sin Adonis-rol för grefvinnan; huru visa sig vid de stundande festligheterna med en vakans i munnen? Stackars Rosenberg! I Paris lär man förstå sig på att m