Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1868, sida 1

WWO222dh.:.:: EF— att gå framåt. Det enda, man förnam, var ängpipors förfärliga hvisslingar och varningsklockors ljud, som dock tillkännagåfvo att man närmade sig en plats, der handel och rörelse blomstrade. Vid 8tiden skingrade sig dimman, och då framstodo konturerna af den stora verldsstaden i all sin skönhet. Då man nu såg stränderna belysta utaf den frambrytande dagern, så var det ett utaf dessa imposanta scenerier, som man aldrig glömmer. Och lifvet på rivieret sedan! Hvilket helt studium endast detta! Hvilket virrvarr af seglare och ångare af alla storlekar! Man tyckte sig redan häruti spåra det rastlösa arbete, som ingår såsom ett karaktersdrag uti den unga nationens lif. De små bogserbåtarne, hvilka tillfölje af tjockan ej gått ut, framkilade med en förvånande hastighet. Man tillfrågade oss flitigt, om många seglare varit synliga utanför, och för hvarje svar var det, som om de frustande ånghästarne hade fått ny fart, ty de framsköto med dubbel hastighet, täflande med hvarann om att först hinna ut till dagens business. Seglare, kryssande både ut och in, och roddbåtar i mängd syntes med kraftiga årtag framföra mäklare och andra affärsmän, som hafva sitt lifsuppehälle genom skeppsfarten. Då vi kommo närmare tilläggningsstationen observerades en sorts ångare, stora och höga sem stenbyggnader, detta var färjor, som förde tusentals personer öfver floden från de olika delar, som utgöra staden i sin helhet. Vi voro nn snart helt nära målet, himlen var purpurröd och göt ett skimmer öfver nejden, som väl behöfdes för att belysa de mörka kolossala byggnader, som blefvo skönjbara. ; Efter att hafva gått förbi flera öar och befästade platser, fingo vi nemligen Blackwells Island i sigte — ön der skuggsidorna af samhällslifvet äro dolda. Tusentals brottslingar hitföras årligen för att inom dessa verldens största fängelser utstå sina straff. Dystra och mörka resa sig dessa byggnader mot höjden; de små fönstren och jerngallren samt vaktkarlarnes patrullering utvisa för resenärer, som anlända sjövägen, tillhållet för dessa lastens och olyckans offer. Men låtom oss vända blicken åt andra sidan, der mötes kanhända mera leende bilder. Ja, i sanning, se der borta, lummiga trädpartier, landtliga sommarboställen, höga flaggstänger, hvad månde det vara? Jo ett af stadens förlustelseställen, då naturen står i sin högtidsskrud. Hvilka kontraster! Å ena sidan glädjen och friheten, och å den andra sorgen och fängelset. Häruti spårades ju redan en förbild utaf det samhällslifs dagrar och skuggor, som pulserar i verldsstaden, men jag vill nu ej förirra mig in uti dylika reflexioner, alldenstund ångaren är färdig att lägga till vid sin station och jag sedermera blir i tillfälle att på närmare håll se båda delarne. Snart var jag inlogerad uti ett hotell och straxt derefter ute på rekognosseringar efter stoff för mina Newyorkerskildringar. Innan jag öfvergår till någon beskrifning, må det tillåtas mig, att göra några meddelanden, hemtade ur ,, History of Newyork, samt andra källor, för att visa, huru vårt fosterland under Gustaf II Adolfs dagar var kändt, äradt och aktadt på andra sidan Atlanten. Staten Newyorks forntid tillhör Sverges historia. År 1627 utsändes på uppmaning af holländaren William Usselinx, utaf den store hjeltekonungen, en koloni, bestående af svenskar och finnar, till Delawaresviken. Den landsattes vid Cap Henlopen år 1628 och tillhandlade sig af indianerna hela landsträckan på ömse sidor om floden, samt grundade år 1631 i Christina, det nuvarande Wilmington, en befäst nederlagsplats, som de snart ökade med en annan på ön Tinicum, under namn af nya Göteborg. Uti Usselinx skrifvelse heter det, att denne funnit landet vackert och fruktbart, så att man der kunde njuta af alla lifvets beqvämligheter och öfverflöd, hvarföre han, som fattat en god tanke om Sverge, —L—-2ä —