Grefvo Filip Königsmark eller Svartsjuka och hämd. ) Af Sophie Bolander. Förbittrad öfver detta beteende och tvekande mellan a tillskrifva det feghet eller förräderi — försöket att undvil striden eller bringa motparten till en tvetydig lagstridighet kände Königsmark sitt unga blod i en sådan xvallning, att d hotade spränga hans ädror. Luften inom väggarne af har rum blef honom för qvaf, och han skyndade ut i det fria a lätta den börda, som pressade hans bröst. Utan att bekymi sig om hvarthän han styrde sina steg, tog han instinktme sigt vägen till en af de minst besökta promenadplatser, sor bjödo skugga åt stadens flacka omgifningar, då han, efter a hafva tillryggalagt ett godt stycke väg, blef varse en ryttar som snart fängslade hans hela uppmärksamhet, i det han me en icke vanlig skicklighet manierade sin häst, hvars liflighe ännu tycktes med otämjda later strida mot tygelns och spoi rens styrande makt. Efter några djerfva kaprio er skyggad han vid en krökning af vägen för ett föremål, som der rörd sig vid foten af eit träd. Det var en vandrande gesäll, sor med sin ränsel på ryggen slagit sig ned vid vägkanten oc ur sin lilla matväska gjorde sin tarfliga frukost. Vid åsyne af det skrämda djuret beredde han sig att stiga upp och hop samla lemningarne af sin måltid, då ryttaren tillropade honor att sitta qvar och gaf hästen ett rapp med ridspöet, för at förmå honom gå framom. Men dertill ville han icke låta be qväma sig, utan gick i stället ideligen tillbaka. Nu fördubb lade ryttaren sina slag, under det han tillika nyttjade sporrarn med all kraft, men ej heller det hjelpte. Det ökade endas djurets förskräckelse, så att det slutligen stegrade sig oc skulle otvifvelaktigt gått öfver med sin ryttare, om icke Kö nigsmark sprungit till och med ett djertt tag fattat det vi betslet och sålunda förekommit olyckan. Utan att synas lägg: