Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1868, sida 1

passande för detta tillfälle, på det ni icke måtte förringa der aktning och tacksamhet ni hos mig uppkallat. Det blixtrade i den okändes öga, men hans vrede upplöst sig genast; i löje, och han sade: — Som jag säger, skall de ske! Påminner ni er uppträdet i morse? — Alltför väl, men det handlade om olika saker. Någor jemsörelse kan härvid icke ifrågakomma. — Bah! — skrattade den okände. — Liksom det icke vore lättare att komma tillrätta med en dresserad hofman än en otämjd häst! Vänta bara! — Och han visade framåt vägen, der Rosenberg, med en annan person i sällskap, syntes komma. Knappast hade de hunnit fram och den förre varseblifrit Königsmarks sekundant, innan han, med lika stor vördnad som öfverraskning, gjorde en krum bugning, stammande: — Eders durchlaucht . .. prins Karl. . här, som grefve Königsmarks vittne? — Har ni något att invända deremot, så vänd om förhållandet, och han blir mitt, ty äfven jag har en affär med er, som ligger mig på hjertat. — Ers durchlaucht behagar, som vanligt, skämta på sitt älskvärda sätt! — På min heder, ingenting kan vara allvarsammare. — Alltför smickrande! — log Rosenberg under en djup reverens. — Ja, smickra er ni, min kära kammarherre, medan jag gisver er veta, att ni handlat, som ingen adelsman af ära handlar. Ni har handlat utan takt, då ni sökt vägra grefve Königsmark, i egenskap af sändebud från kurfurstinnan, tillträde till hennes gemål, min herr fader, och utan heder, då ni utsatt detta möte utan afseende på svårigheten, att ej säga omöjligheten för er motpart att rangera sig efter de nödiga formerna, sedan ni afslagit hans propos om tidsutdrägt. — Ers durchlaucht, — stammade Rosenberg, blossande af förargelse. — Vågar ni motsäga mig eller förneka sanningen af hvad jag sagt? — Och prinsen antog en hotande ställning. — Visst icke! — frammumlade Rosenberg med ytterlig förlägenhet. (Forts.)