Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1868, sida 3

Mvarföre ,,eldar man åt kråkorna! (Ur Norrlands-Posten.) För några år sedan afhandlades i tidningarne ett förståndigare eldningssätt. Förhållandena återkalla nu uppmärksamheten till detta ämne. Den, som har råd att ,,elda åt kråkorna, kunde gifva detta öfverflöd åt dem, som bättre behöfva och uppskatta värmen; och de, som hafva ondt om ved, kunna skaffa sig dubbelt värme, med att knappa in på hvad deraf tanklöst utsläppes i rymden, eller med andra ord minska en utgift. Saken är denna. De 12 å 18 vedträn, som insättas i kakelugnen eller läggas på spiseln, innehålla ämne för en viss qvantitet fritt värme, som lösgöres genom eldens verkan (eljest och egentligen genom kol-ämnets förening och bortgång jemte från luften upptaget syre). Eldningskonsten består i att kunna uppfånga och qvarhålla så mycken värme som möjligt, men låta kolgasen jemte röken (egentligen fint fördeladt återstående kol och vattengas, tillsammans sot) gå sin väg. Ju mera man, till en viss grad, kan, så att säga, uttänja förbrinnings-precessen, desto mera värme hinner att tränga in i den massa sten, som utgör kakelugnen eller en väl inrättad spisel; ty det slags sten, som finnes deri, är en s. k. god ledare, hvilken ganska snart upptar det omgifvande värme, som öfverstiger dess egen och behåller det en viss tid, vida längre än luften, som väl i sig sjelf är en dålig värmeledare, men ändå ej duger till värmebehållare, emedan den är flytande och derföre just genom värmet förtunnad och lättare sträfvar efter jemnvigt och uppåt i kall luft. Tänker man sig nu dessa 12 å 18 vedträn klufna till fina stickor eller spån, så skulle brasan brinna ut på en eller ett par minuter, förutsatt att tilloppet af luft med den erforderliga syrgasen vore tillräckligt, och att afloppet för den genom förbränningen uppkomna nya gasen och för biprodukterna äfven vore så stort, att tilloppet ej stördes. Följden blefve då, att, ehuru precis samma qvantitet (myckenhet) värme utvecklades — ty samma qvantitet kol måste naturligtvis förena sig med samma qvantitet syre, — så skulle den alldrastörsta delen då snart sagdt på en gång rusa ut genom skorstenen och blifva ,,kråkornas nästan odelade lot!