Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1868, sida 2

lriftjedrarne att krossa den gamla ståndsrepresentationen? Tror man att regeringen skulle lika kraftigt satt yxan till roten, ifall de båda folkvalda stånden icke varit så fast och innerligt beslutna att, på en eller annan väg genomdrifva len länge efterlängtade förändringen? Vill man ka inbilla någon att frågan skulle afgjorts till rslagets fördel på riddarhuset, ifall icke majo riteten derinom vetat att representanterne från stad såväl som från land, stått som en man i yrandet på den vigtiga reformen? Vågar någon tta ifråga, att det var vissheten om borgareoch bondeständens enighet, som afskräckte presteståndets ledamöter från votering om representationsförslaget? Vi tro att svaren på dessa frågor ligga i öppen dag för hvar och en, som aldrig så litet följt med de politiska striderna inom landet under sednare åren. Hvad skulle sålunda, under närvarande förhållanden, kunna göra jordbruksoch stadsmannaintresset till hufvudfiender några få månader efter den gemensamt vunna segren? Skulle det möjligen vara rocken? I så fall förefinnes snart nog ingen väsentlig olikhet, Skulle det kanhända vara skiljda intressen? Vi tro icke heller derpå. Bonden är numera så upplyst, att han begriper alltförväl, att den ena samhällsklassen icke kan undvara den andra. Det refinnes sålunda ingen enda omständighet, som gör sannolikt att det nya representationsförslaget i sig innebär det ringaste frö till splittring emellan stadsoch jordbruks-intresset. Föregifvandet tjenar sälunda blott till skylt, för att der bakom kunna dölja de verkliga orsakerna till den af brochyrsorsattaren beprisade partisplittringen. Brochyrförsattaren gör sig ett alltför skeft bezrepp om den nya författningen, då han påstår, att en partigruppering måste uppstå, grundande sig på olika samhällsintressen. Det är temligen solklart att, vid den nya ordningens tillämpning, till en början skulle komma att innästla sig, såäl i den ena som andra kammaren, sådana, som relystnaden och egennyttan framför det allmänna intresset; men lika påtagligt är, att om än deras afsigter till någon tid förmå dölja sig, blifva de dock förr eller sednare afslöjade, och komma fördenskull så småningom att utrotas ur representationen, liksom ogräset uppryckes från den ädare säden. Vi hoppas i det längsta att svenska folket skall bättre taga vara på sina intressen än att det, — dådt af frasen i tänkeoch handli tt — låter. brochyrförsattarens spådom: ,man ser byggmä starne, sedan de uppfört byggnaden, färdiga att störta hvarandra utför murarne, gå i fullbordan! Att reaktionens förkämpar skulle le i mjugg åt en slik katastrof är alltför troligt; men att deras. onda uppsåt kommer på skam, det är också temigen säkert, trots den öfverlägsna skicklighet ndtmannapartiets chefer, och deribland brochyrrfattaren sjelf, besitta. För att visa sitt ädelmod och något mildra det öfyerdrifna i den citerade spådomen, yttrar författaren med den mest salfvelsefulla pietism: ,,Så la står det väl ännu icke till hos oss; och, med Guds hjelp, skall det väl heller aldrig gå så långt, att partiäsigter skola utarta till ömsesidig hätskhet eller yra. Han bekänner sålunda, att han icke önskar någon hätskhet eller yra; men han arbetar dock af alla krafter, för att komma derin, härom bära hans begge brochyrer det mest ojäfaktiga vittnesbörd. Till bevis på skiljaktigheten mellan stadens och landets representanter stämplar han de förra såsom kosmopoliter och de sednare som demokrater. Huru pass mycken sanning som ligger uti denna klassindelning lemna vi derhän; men om man får tro historien, så visar densamma, att långt mera demokrati uppenbarar sig inom städerna än inom landet, och att landtbon numera är lika mycket kosmopolitisk, som stadsbon. Det gamla borgareståndet hade, under åtskilliga talentfulla mäns ledning, länge gått i spetsen för reformsträfvandet i Sverge, yttrar författaren, det dröjde någon tid innan bondeståndet afgjordt slöt sig till samma sida; men när så en sång skett, vandrade sedan begge troget hand i hand, säger han vidare. Detta är en sanning, men hvad var egentliga orsaken till trögheten å bondeståndets sida? Man vet, hurusom, redan på riksdagen 1840, den riksbekante Thore Petre samlade omkring sig de största förmågorna inom borgareoch bondestånden och bildade en majoritet inom dessa begge riksstånd, som genom sin kraftfulla opposition mot låvarande konservativa styrelsesätt kom såväl gering, som medstånden, att darra för det enIde, som den dåvarande monarken, under de privilegierade ståndens beskydd, en längre tid utöfvade. Låtom oss nu tillse, hvilka åtgärder, som då vidtogos, för att tillintetgöra den sålunda bildade endrägten och sammanhållningen inom de båda folkvalda stånden. Det konservativa partiet inem illa stånden gjorde då på alldeles enahanda sätt, som ledarne för landimannapartiet gjorde nu. Den gamle, listige partickefen Nils Strindlund användes som ett villigt redskap i den byråkratiska ligans händer, och man I 5 i Han frambar en, som ige Riddarbusledamoten v. Hartmansdorf d motion, som gick ut derpå, att städernas jord rore för lågt beskattad, hvadan en ny uppmätning och skattlaggning borde densamma öfvergå. Den spiken han drog! De mera tanklösa inom Dondeståndet förenade sig med motionären, och in skrifvelse i detta syfte genomdress med pukor och trumpeter inom de trenne riksstånden, trots vorgareståndets itrigaste protester. Ett säkert bevis på att manövern var beräknad ut utgöra ett splittringsfrö mellan de båda solkvalda stånden ligger deruti, att regeringen väl örordnade ingeniörer, som i flere år sysselsattes ned uppmätning af åtskilliga städers egovälde, ill stor kostnad för staten; bägon ny skattäggning sattes aldrig ens i fråga. Ändamålet var mellertid vunnet. Borgareoch bondestånden ,etraktade hvarandra med misstroende blickar, ch någon ny förening kom icke ifråga förrän på iksdagen 1859 och 1860, då de ingingo ett poliiskt förbund i afseende på genomdrifvandet af len, på tredje riksdagen derefter, vunna repreentationsreformen. Huru pass segsliten den gamla ;trindlund-Peter Jönssonska-konservatismen var nom det gamla bondeståndet visar sig bäst deraf, tt detta stånd med den mest hårdnackade enishet motsatte sig en vid flera riksdagar påyrkad artiel reform rörande inrymmande i bondestänlet af sådane jordegare, som innehaft lön på stat ler förut hört till annat riksstånd. Den lilla alang inom bondeståndet, som hyllade liberala sigter i denna humanitetsfråga, bildades vid rikslagen 1856—5S. Den utgjorde blott aderton i mål har befallt mig ga att hertigen af