Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1868, sida 2

—, Nå väl! Er gemål har befallt mig säga att hertigen af Celle bifal er sin dotters, prinsessan Sofias, giftermål med eder och hennes herr son, kurprinsen Georg. — Efter önskan! Godt! Hannovers område skall efter prins Wilhelms död ökas med Celle. En skål för denna lyckliga förening! — En ny juvel i Ernst Augusts kurfurstliga krona — läspade grefvinnan. — Äran ... — Och kärleken — bifogade kurfursten afbrytande och med en lifvad blick på den sköna värdinnan. — Också ni, grefve Filip, skall deltaga i denna skål — och med egen hand fyllde och räckte han henom en pokal från bordet. Königsmarks hand darrade då han mottog pokalen och en kallsvett sramperlade på hans bleka panna. — Ni mår illa? — sade grefvinnan och fästade sina stora, djupblåa ögon på honom, med detta smäktande uttryck, hvars oemotsåndliga kraft hon öfvat mot så många hjertan. — En svindel, af lindrig natur och hastigt öfvergående, hvaraf jag stundom lider. En obetydlighet och ingenting annat — svarade Königsmark, hemtande sig. — Med hans durchlauchts tillåtelse bjuder jag er en plats vid detta bord, för att njuta de förfriskningar, som skyndsamheten af er resa torde kommit er att försaka — sade grefvinnan. — Ni har rätt! — sade Königsmark i det han intog den honom anvisade platsen. — Jag har verkligen förgätit alla behof i den vägen, sedan jag lemnade Celle. Nå väl! — återtog grefvinnan. — Nu måste ni beskrisva för oss prins Georgs blifvande gemål, hennes utseende, väsende och öfriga egenskaper. — Ni kan icke vara okunnig om det rykte, som endast tar till hennes beröm, — svarade Königsmark rodnande. — Nej, men vi vilja af er mun höra om det talar sanning. Eller hur ers durchlaucht? — bifogade hon. — Ja visst, ja visst! — biföll denne. — Ni skall beskrifva oss henne, grefve Filip. Jag har icke sett min broders dotter sedan hon var barn. — Tillåt mig dölja min oförmåga i en så ömtålig sak och lemna åt verkligheten att berättiga denna min undekyllan,