Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

tydligt sjunkna värde. Sälunda band han vid sin fot Kaggehoha nära Stockholm, Sörqvarn vid Strömsholms kanal och en betydlig andel i ett norrländskt sågverk. Möjligen började han redan vid den tiden att till sitt gagn, eller rättare skada, använda de medel, han hade om händer i banken, i lifregementets husarkärs kassor, hvilka han såsom mönsterskrifvare skötte, äfvensom i följd af enskilda uppdrag. Då för ett år sedan det omtalade sågverksbolaget oförmodadt befanns insolvent, förlorade Widestrand der, efter hvad det säges, 60,000 rdr. Andra personers fall vållade honom derjemte borgensförluster, och ställningen kunde icke längre uppehållas. Att enskilda bankens tredje oktroj med November månad utgick, då dess affärer skulle utredas, samt att Widestrands kredit efterhand, dels i följd af kända förluster, dels på grund af det allmänna misstroendet, betydligt minskats, påskyndade katastrofen. I lifregementets husarkårs kassor, hvilkas säkerbetshardlingar sägas vara i behörig ordning, lär, efter hvad man tyckt sig finna af en i går företagen viversigt, icke någon betydlig brist vara att befara. En lycka i olyckan är, att de förluster, som blifva en följd at Widestrands försvinnande, kunna med temlig visshet beräknas vara fördelade på många händer och drabba solida personer. — Sålunda skall, som vi hoppas, olyckan ådagalägga, att samhället och dess omnejd, ehuru hårdt drabbade af föregående sorgliga händelser, likväl tåla ett slug, sådant som detta. Örebro enskilda banks soliditet kan naturligtivis icke vara beroende af denna händelse, och på Örebro sparbank, i hvars styrelse Widestrand var ordförande, öfvar densamma icke det ringaste inflytande. Men en större förlust, ön som låter värdera sig i penningar, har samhället fått vidkännas, i det Widestrand — mannen med det goda hufvudet, den öfverlägsna förmågan, han, som var allmänt ansedd för redbarhet och heder — befinnes vara en bedragare. Han var i vissa afseenden (hvarför neka sanningen detta erkännande?) vår förste medborgare, och nu — — — Sådana upptäckter kunna komma menniskan att undra, om det verkligen finnes heder och ära här i verlden, eller om allt är humbug. Skall jag hädanefter våga tro på min egen bror? — yttrade helt bestört en person för ett par dagar sedan. Nerikes Alleh:a förtäljer härefter W:s lefnadsöden, hvaraf det mesta redan är kändt. Tidnn slutar med följande ord: Såsom ett bidrag till mannens karakteristik må nämnas, att äfven under den sista månaden af hans härvaro, då han otvivelaktigt såg för sig omöjligheten att kunna uppehålla sin ställning, och då dessntom bankgöromålen vid ötvergången melan oktrojerna skulle hafva tagit en vanig och bekymmerfri mans hela tid och craft i anspråk, så medhann han dessutom avt åt sparbanksgöromål, som ingaunda voro nöjsamma, och af hvilka en lel, de mest tidsödande, hade kunnat anstå någon månad, egna mycken uppmärkamhet, hvarförutom han arbetade i en comitöå och utredde åtskilliga saker så, att nskilde aftärsvänner fingo, visserligen icke ågon betäckning, men åtminstone klara dapper på mellankafvande, dittills på god ro hvilande affärer. Det fanns mycket godt hos denne framtående man, men han öfverskattade sin örmåga, och i ett olyckligt ögonblick beick han, kanske förblindad af fåfänga, tt misstag, som han ämnade godtgöra. lan kunde det icke. Nu står han för oss åsom ett dystert minne, en förskräcklig arning. — Meteorologiska observationer, 4