Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

— Färdigt! kommenderade herr von IIomberg. Duellanterna spände hanarne. — Ett. Motståndarne höjde armen med vapnet. — Två! De stodo orörliga. Båda skotten brakade samtidigt genom ravinen, men kulorna hade farit tätt förbi de båda duellanterna. — Ännu en gång, sade herr von Homberg. Friedrichs kunde ej göra någon invändning. De laddade åter pistolerna och lemnade dem åt duellanterna. — Färdigt! kommenderade herr von Homberg. — Ett! — Två! ville herr von Iomberg kommendera. Han stod med ansigtet vändt mot ingången till ravinen. Men ordet stannade inom hans läppar. Deremot utbrast han hänen: — För tusan, hvad är det? — Frände Steinau, sade domherrn till generalen, — ni står väl hos konungen, och han skulle ej neka er en bön. — Hans Majestät är mig bevågen, men jag har aldrig bedt honom om något. — Men kunde ni ej en gång bedja kungen om ett par thaler för någon? — Bedja om pengar, frände? — För en stackars man. Han är skolmästare, gammal, halt och har ej mer än sexton thalers årlig inkomst samt tillåtelse att bedja bönderna om en bit bröd för att ej hungra ibjäl.