hvilken trots de sorgliga förvillelser, hvartill ohejdade lidelser och för en person af hans själskonstitutioa farliga frestelser förledde honom, dock alltid skall bibehålla ett af de mest lysande rummen i vår svenska litteraturhistoria. Vi talade om den rikt begåfvade mannens lidelser. En af de starkaste bland dessa och helt säkert den för honom sjelf mest olycksbringande var hans kärlek till guldet. Det är då i sanning märkligt och betecknande, att det enda kända profvet på hans litterära verksamhet i den fristad, ban funnit i den andra hemisferen, är en skildring af de historiska personers verksamhet och öden, som, beherrskade af samma passion, gjorde frambringandet af den mäktiga gula metallen till sitt liss uppgift. Lmellertid tycks det oss, som vore det lilla häftet ganska läsvärdt, då i det förekomma sammanförda, ur äldre, till större delen för den stora allmänheten okända skrifter lånade , faktiska uppgifter och grundligheter — såsom herr Hugo Löwenstjerna uttrycker sig — om Idens märkligaste alkemister, deras ök att finna ,,de vises sten eller det lixir, som skulle förvandla oädla metaller ill guld samt på köpet förskalla den, som og in något deraf, ständig helsa, ungdom och mycket långt lif — ja, göra dem tusenåriga eller helt och hållet odödliga i letta ords ursprungliga mening. Guldmariet och den ifver och outtröttlighet, hwarmed det utöfvades, eller, rättare sagdt, försöktes under så många sekler af män, som genom intelligens och vetande utärkt sig för sina samtida, tillhöra utan svel historiens märkligaste företeelser, och hvad serskildt beträffar de uppgifom lyckade ,transmutationer, h. e. dla metallers andlande till guld, m författaren anför efter äldre skriftlare, så ega dessa äfven sin kulturhiiska betydelse, då de visa huru allöfvertygelsen om guldfabrikationens möjlighet var under medeltiden. Att förf., såsom det tycks framgå af åtskilliga yttranden, i sjelfva verket ansåg en sådan fabrikation ligga inom möjlighetens område, är icke alldeles osannolikt, men en sådan öfvertygelse proklamerar han dock ingenstädes rent ut, och den förståndige läsaren behöfver ej taga anstöt af de dunkla antydningar, som förekomma med afseende derpå, utan vara belåten med att han sjelf är så mycket sadelfastare i sin tro på den hermetiska konstens orimlighet. Den siste guldmakare, som förf. låter uppträda, tillhör helt säkert icke verkligbetens utan fantasiens område, och förf. jelf yrkar icke på att man skall sä gon synnerlig tro till hvad , traditionen sörmält om den i en grotta inspärrade Guatemozin, som under kriget melJan de amerikanska nordoch sydstaterna gjorde guld och silfver i stor skala åt dessa sednares regering. Den lilla novellen är emellertid ganska pikant och erinrar om den talang inom denna genre, som förs. utvecklade under sin tidigare och lyckligare period. Å. c——— —