Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1867, sida 2

hade skickat ut folk åt alla håll för att söka domherrns och den sjukas spår. Mot morgonen hade de funnit spåren, och en gensdarm jagade genast till Karlshafen för att underrätta herr von Schilden. Ilan kan vara här om en halftimma. — Vet herr Mablberg allt detta? frågade kyparen. — Jag måste säga honom det. — Och likväl vill han komma hit? Ian blir då genast gripen. DÖ Det sade äfven herr baronen honom, men han låter ej återhålla sig. — Och om han visste sin frus tillstånd! — Hör ni, herr Becker, dör frun, så beröfvar han sig äfven litvet, det har han flera gånger sagt till herr baron. — Om jag underrättar honom — — — Tala med domherrn, sade kyparen, hvarefter gossen gick in i huset. Från Hofgeismar hörde man trafvet af annalkande hästar. Några ögonblick derefter sprängde en ensam ryttare in i dalen; tre andra följde honom. Alla fyra voro otficerare. Den förste steg af utanför huset, kastade tyglarne till oa stalldräng och varseblef kyparen. — Louis! ropade han, — Herr löjtnant? — Louis, jag är grefve Thalhausen. — Men herr grefven bär löjtnantsuniform. — Hvad begriper du deraf? Grefve Thalhausen hade en kyrassierofficers kraftiga figur, men hans sätt var brutalt. Det finns kavalleriofficerare, hvilka tyckas hafva fått sim uppfostran i stallen. Ilan tycktes med afsigt visa sig öfvermodig mot kyparen.