Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 6

man spårat dem till hannoveranska gränsen, der de plötsligt försvunnit; sannolikt hade de dolt sig för att afvakta den särade fruns tillfrisknande. Herr von Schilden hade genast satt sig i förbindelse med gensdarmer, polisoch tulltjenstemän samt tagit sitt hufvudqvarter i Karlshafen. Nu voro flyktingarne funna, det var otvifvelaktigt. Men hur skulle man gripa dem? Om han ej sjelf utförde arresteringen, utan uppdrog den åt polismyndigheten i Beverungen, så kunde herrarne von Aschen litt intala general von Steinau att lägga sig deremot, och flyktingarne kunde undkomma ånyo. Skulle således han, geheimerådet sjelf, intränga i generalens bostad till fru Mahlberg, hans offer, till hennes make, hans förrådde vän? I generalens och hans anförvandters närvaro? En så hård panna hade ej herr von Schilden ännu. IIvarken allmänheten eller hans fru kände hans förhållande till fru Mahlberg. — Du synes upprörd, sade hans fru, — saknar du mod? — Jag måste sjelf resa dit, svarade han. — Och jag? frågade frun. — Jag kan väl inte antaga, att du vill vänta på mig här? — Ne — Då måste du resa till Hofgeismar. — Ah, och du vill tala med grefve Westernitz? — Hedwig, roar det dig att förarga mig? — Så låt mig följa dig, min vän. Jag tycker om äfventyr. AÄngestsvetten perlade på hans panna — Det skulle anstränga dig;