Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 6

och ett af de sjelfständiga rikena, hvill a här stå såsom moraliska personligheter, de der hafva anspräk på att blifva lika representerade. Å den andra sidan åter, fordrar väl äfven jemlikheten, att en svensk mans röst i valet af representanter till den gemensamma församlingen giller lika mycket som en norsk mans, hvilket icke blir förhållandet, derest ej antalet ledamöter i denna församling bestämmes efter folkmängden. Nordamerikas Förenta Stater hafva löst detta dilemma genom tvåkammaresystemet, då den ena kammaren är vald med hänsyn till staternas egenskap af sjelfständiga personligheter, d. v. s. lika antal från den minsta som från den största staten; men den andra kammaren efter folkmängden. En sådan ordning kunde och borde Svorge acceptera, men ett tvåkammarestem för de få ärender, som här komme tt beröras, blefve något alltför vidlyftigt, så vida man icke vill göra äfven andra ärender, såsom försvarsväsendet, bostoch telegrafväsendet, tullen m. m till Felles-angelägenheter, hvilket de äro i N. Amerikas Förenta Stater. Mon derhän kommer det sannolikt ej på lång tid, då den norska separatismen helt visst skall deremot ligg versligliga hinder. En anna vore, att låta ena hälften af den gemensamma riksdagen utväljas till lika antal af hvardera landets representationer, och den andra hälften etter folkmängden. Koncessionen vore utan tvifvel här gjord från Sverges sida, men den motväges deraf, att der alltid blefvo en gifven majoritet af svenska ledamöter, något som Norge just fruktar och derföre ej vill ingå uppå. Den provisoriska lösning, som unioaskomitöen föreslagit, torde vara den enda för tillfället möjliga, varande utomdess å god i och för sig, att den ej bör, antaga vi — för så vidt vi ännu kunnat intränga i ämnet — leda till några svårare kollisioner. IIusvudsaken blir emellertid, att en god anda, af vänskap och uppriktighet, varda rådande mellan de båda så nära beslägtade folken. Mell en sådan anda, skola ofullkomligheterna i det inbördes fördraget kunna lätteligen utjemnas; utan en dan, skola äfven de bäst formulerade föreskrifter på papperet alltid öppna vägen för brytningar och tvister. I sednare fallet torde för ett politiskt bolag icke finnas annan utväg till en fredlig lösning af konflikterna än för ett borgerligt bolag, nemligen bolagets upplösning, efter viss uppsägningstid. Låtom oss emellertid nu ej tänka på denna sednare eventualitet. De båda länderna behöfva hvarandra lika mycket, såväl för sin gemensamma politiska maktställning, som för hvarderas inre utveckling. Vi kunna lära mycket af hrarandra och vi kunna i ädel täflan med hvarandra ega en sporre till framåtgående, om vi skulle eljest sakna. Vi kunna och böra äfven vida mera än som hittills skett använda ömsesidigt hvarandras goda krafter till hvarje lands särskilta och bådas gemensamma välfärd. I detaljerna af unionskomiterades förslag äro vi ej beredde att ännu på någon tid ingå. Då förslaget synes hafva rönt många sympatier i Norge och då man med skäl förundrat sig öfver tystnaden från svensk sida, hafva vi ej tvekat att slutligen, hvad på oss ankommer, bryta denna tystnad, med det uttalande, som framgått af det redan sagda, eller att när vi, för vår ringa del, acceptera den formulerade jemlighetsprincipen, så göra vi det ärligt och obetingadt, utan att skygga tillbaka för dess konseqvenser, och räcka norrmännen derpå handen till ett broderligt och trofast handslag. Mätte de emottaga den med samma känslor, och icke förtänka oss, om det kostat det svenska sinnet en inre strid, som dock slutat med en seger för hvad vi anse vara rätt. Staden och Länet. Vintern har nu på allvar hållit sitt intåg i våra bygder. Kölden uppgick i dag