Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 6

riksståthållareskapet, utrikesministöriet, m. m. — Norge har, under sednare åren, kämpat lifligt för att undanrödja alla sådana bestämmelser, hvilka inneburo ett underordnadt förhållande, för att göra detta så ,sido-ordnadt som möjligt, hvadan det lyckats upphäfva olikheten beträffande flaggan samt faktiskt äfven riksståthållareskapet. Det återstod, att få denna nya ställning tydligt formulerad i unionsfördraget. Det är detta Norge skall vinna, om det af den sednaste unionskomitten uppgjorda förslag till ny föreningsakt blifver af de båda rikenas statsmakter antaget. I detta förslags 1:a 8 säges nemligen uttryckligt: att de båda rikena skola vara förenade under en konung, ,med inbördes jemlikhet och sidoordnad stöllning, ord, som ej förekomma i den urspungliga föreningsakten. Här stå vi nu inför den ömtåliga punkten, inför denna etikettsfråga, som tillförene utgjort ämne för många tvister, ty i sjelfva verket var den hetsig om riksstäthällareskapet ingenting annat. För för del — och vi hafva ju räknats till dem, som ansetts vara mycket arge motståndare till Norges anspråk — hafvå vi ingenting emot att acceptera detta formulerade uttryck af Norges fulla jemnlikhet med Sverge. Det vore skrymteri att förneka, det icke ett sådant erkinnande varit föregånget af en inre strid, uta! den art, som vi ofvan antydt. Men vi finna saken rättvis, och derföre måste den ske, ges sida nu, som vi fri många bevis af välvilja, hv göra offret lätt. Norge har med oss fröjdat sig åt vår nya statsförfattning; det har delat sitt bröd med våra fattiga landsmän; det har upphört att nedsätta en del svenska för hällanden och till och med röjt benägengenhet att inna det Sverge kan hafva också åtskilligt godt att erbjuda. Under en sådan inbördes stämning är en eftergift å vår sida — låt vara också af er fördom eller af en etikettsfråga — en fri handling. Och när den det är och när eftergiften sålunda göres fritt och ärligt, så är den också gjord en gång för alla, utan att det blir sedan tal derom. Naturligtvis skola norrmännen ej underlåta att draga alla konseqvenserna uta! en sådan allmän förklaring. Så skola de ej upphöra, att yrka på full jemlikhet i fråga om representationen inför utlandet, ehuru det nu uppgjorda förslaget till fö eningsakt ej kunnat upphäfva utrikesministeriets nuvarande egenskap af svensk auktoritet, fastän med tillägg, att den nor ske statsministern skall vara närvarande och meddela konungen sina råd, äfven då ban utanför det unionella statsrådet fattar beslut om diplomatiska saker. Emellertid måste alla meddelanden till utländska regeringar utgå från utrikesministern, hvil ken är framgent svensk och ansvarig en dast inför Sverges representation. —N skall, säga vi, utan tvifvel fordra att jemlikhetens kraf äfven i detta hänseende uppsylles, och har man då sagt a, måste man äfven säga b, d. v. s. vidkännas all: konseqvenserna af den erkända fulla jem likhetsprincipen. Så kan det också hända, att man for drar, det den gamla firman ,Sverge ocl Norge skall turvis heta , Norge ocl Sverge, såsom vissa norska konsuler re dan begynnt. Äfven detta måste vi finna oss uti, ty ännu en gång, hafva vi erkänt principen ärligt och öppet, så måste vi ingå på des: konseqvenser. Huru emellertid utrikesministeriet skal kunna bringas i harmoni med denna ny: ällning rikena emellan, må andra sök: lösa. Att upprätta ett särskildt utrikes ministerium för Norge vore i sjelfva verke att upplösa föreningen; likalitet kan ma göra samme minister ansvarig inför tv: olika representationer. Unionskomiterad hafva erkänt denna svårighet, samt med gifva, att den icke kan lösas på annu väg än genom ett unionsparlament, då ut rikesministern blefve en fullständig unions minister, hvilken kunde vara svensk elle norrman, efter omständigheterna. Men et sådant parlament eller riksdag vilja norr männen ej veta af, såvida de icke få di inrälja lika många ledamöter som Sverge trots de båda ländernas olika solkmänge och maktställning i öfrigt. Frågan nu: fordrar jemlikhetsprinci pen att vi äfven göra denna eftergitt? T är det förhållandet, så måste den göra — hafva vi erkänt principen, så måste v ock acceptera dess konseqvenser. Å ena sidan kan man säga, alt jemlik heten innebär, det en unionsriksdag skal bestå af lika många ledamöter från hvar EKENS 0 —