Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 6

— Gå nu och förfriska er, sade geheimerådet, och tjenstemannen gick. Herr von Scilden ville öfverlägga saken med sin fru och hade nu glömt sin harm och tvist med henne. Hans fru tycktes i detta fall dela hans intresse. — Det är flyktingarne, Hedwig. Den sårade frun! På alla stationer, dit man spårat dem, talade man om en sårad fru, den undflyddes hustru, som troligtvis befriat honom. — Då är ni säker om hustrun, sade geheimerådinnan, — men ej om högförrädaren. — Vi ha äfven honom; han är ej långt ifrån henne. — Du tycks känna honom väl. Herr von Schilden vexlade färg. — Jag kan nu äfven förklara att de äro med general Steinau, fortfor han. — Troligtvis ha båda herrarne von Aschen haft sin hand med i flykten, likasom nu vid gränsen. Den gamle generalen är genom sin nigce helt och hållet i den slipade domherrns händer. Gud vet hvad man förespeglat honom, men han har ej den minsta aning om, att han beskyddar en högförrädare. Ah, hvad den stolte, gamle herrn skall bli förvånad och harmsen, när han erfar sanningen! — Ämnar du meddela honom den? frågade frun. Geheimerådet funderade. Han hade med sin fru afrest från Berlin före Mahlbergs flykt. Ilans chef kände hans marschroute och hade genast skickat ett ilbud efter homom, med uppdrag att medverka till flyktingarnes gripande. Ett andra ilbud meddelade, att