Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 3

onkel Steinau veta att han med sitt namn, sin rang och sin ära tar demagoger under sitt beskydd? — Just derför äro vi skyldiga att vara sallkomligt öppna mot honom, Gisbertina. — Vet du, onkel Florens, att han anser alla demagoger som landsförrädare och kungamördare. — Och du, Gisbertina, är hans niece. — Som har ett obegränsadt inflytande på honom, vill du säga? — Och åt hvilken han redan har frigifvit en demagog. — Gisbert var min man. — Här handlar det om ett menniskolif. — Ännu en fråga, onkel. Frun skulle rädda sin man, det var din plan för att återförena desse makar. Det var en komedi, som nu hotar att blifva en tragedi. Du har i dag skickat Gisbert till frun, jag skall följa med till henne. Ämnar du kanske äfven uppföra en komedi med oss? — Jag har ej tänkt derpå. — Då skall Gisbert lemna oss, i samma ögonblick vi anlända till Uslar. — Nå väl, Gisbert skall lemna oss, sade domherrn efter en kort besinning. Gisbertina stannade plötsligt. — Låt dem bäda gå förut, hviskade hon med darrande röst. De voro i stadsalleen, och generalen samt grefven hade ej märkt att domherrn oeh Gisbertina blifvit efter. Plötsligt utbrast Gisbertina i en ström af tårar och dolde sitt ansigte vid domherrns bröst. -— Hvad fattas dig? frågade han. , onkel Florens, snyftade hon, — till hvilken olycklig varelse bringar mig ej mitt egensinne! Ja, du har ofta profeterat det. Jag skulle hafva blifvit den arma fruns mörderska, om du ej hade gått in på mitt vilkor. O, huru eländig är ej menniskan