Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 3

uvden, ehuru dåligt nog, af en bycirurg. Hennes tillstånd försämrades, och ag ändrade vår resplan. Genom Gisberts pref erfor jag, att ni skulle inträffa i Cötingen i dag. Jag sände honom ett bud utt han skulle vänta mig här hos — den: vackra Gretchen. Lugna dig för öfrigt, van är inte längre qvar här, utan har i nitt ställe begifvit sig till Mahlberg. Tre mil härifrån ligger den hannoveanska staden Uslar; två mil trån den preussiska gränsen. Vi förde den sårade ill Uslar, och derifrån skyndade jag hit ör att framställa min bön, och nu till lenna. Frun kan inte resa vidare, det vore hennes död. Hon behöfver fullkomlig stillhet, och den kan hon endast finna under din onkels beskydd. Hvarje genslarm och polistjensteman viker tillbaka, då general Steinau ställer sig emot honom och säger: Denna ingång är förbjuden. — Domherrn tystnade. — Och det skall onkel Steinau göra? ropade Gisbertina. — Du och jag skola bedja honom derom. Gisbertina funderade ett ögonblick. — Du önskar att onkel Steinau och jag följa med dig till Uslar? frågade hon. — Ja. — Och att vi gemensamt föra den sårade öfver preussiska gränsen? Domhern nickade. — Och Mahlberg, skall han följa med? — Ja, det måste han. — Vi inträda då alla i Preussen såsom general Steinau med familj? Domherrn nickade åter. — Hm, onkel Florens, jag tror äfven, att både den arma sårade och hennes man då voro skyddade mot alla förföljelser. — Det är det enda medlet, Gisbertina, att rädda den arma fruns lif. — Ännu en fråga, onkel Florens. Skall