Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 2

sliter ondt i öfrigt. Jag tror ej att de gjorde det omigen. Visserligen har man ett Ordspråk: ,Det är ett sådant väder; att jag ej skulle vilja skicka ut en hundå, men på sjön tror man att allt är herrligt, och sällan beräknas hvarken årstid eller sjövärdigheten hos ett fartyg, som lastas lika svårt då som under sommaren. Sjömannens bröd är i sanning ofta genomblött och väl förtjenadt Mången tror, ätt emedan han är sorglös i ungdomen och lefnadsglad, han vandrar sitt lif på rosor. Dock är det ej så; med bräckt helsa fiyltar mången dugtig sjöman fram sin ålderdoms dägår i bekymmer. Man borde mera än som sker behjerta dessa bekymmer, isynnerhet i vårt kära fädernesland, som har visat sig kunna frambringa och verkligen förete dugtiga, dugliga, redbara och intelligenta sjömän. Att akta dem, att sörja för dem, är derföre en sak som (ursäkta mitt lifliga intresse för denna samhällsklass, som jag noga känner) ej nog kan behjertas. Det torde tillåtas mig ätt innan kort lemna en sammanfattad redogörelse för olika länders anordningar för dessa hårdt slitande, till största delen redbara mäns framtida försörjning, sedan de blifvit orkeslösa, vinghrutna eller trötta. Sambället har skyldighet att taga denna sak i betraktande, och riktigt ordnad blifver saken i intet afseende betungande, emedan Sparadstyfver är samlad styfver. Sjömannen tycker ej om att tigga, men han, om någon, har vätt att begära hjelp, då han uppoffrar lf och helsa, att bereda utbyte mellan alstren från jordens alla länder och låta det ena folket njuta af det andras öfverflöd. Jag afser härmed ej endast sjelfva sjöfolket, utan äfven befilet, på hvars omtanka så många menniskors lif och välfärd bero, och som får bära sin dryga andel af mödor, bekymmer och faror. Huru få respekteras dock i förhållande till den risk de löpa! Framtid, familjbergning, allt kan gå förloradt endast genom en enda olycklig tillfällighet, och detta kanske mången gång, då just den största vaksamhet, utveckling af själsnärvaro och praktisk skicklighet blifvit ådagalagda. Detta erkännes i allmänhet ej, utan mången bra karl har, under förevändning af ,,otur, mistat skuta och bröd för tillfället. Så är dock verldens gång, och konkurrensen är orsaken till allt. På tal om konkurrens vill jag nämna, att en artikel från Sverge, som inbringade en ganska god förtjenst, nu börjat så förlora i afsättning härstädes, att snart nog förlust kan emotses af dem, som tillverka och hit exportera den. På förhand sägande, att jag är alldeles opartisk, vill jag blott nämna, att svenska tändstickor, välkända, hufvudsakligen i kolonierna och långt öfver vidan haf, bättre än här, hvarest man föredrager ett eldsprutande sopqvastskaft, liknande ljuständare — numera äro svårsålda och kanske snart osäljbara, och hvad är orsaken? Behofvet på platsen af de gamla välkända sorterna är limiteradt, men det frågar man ej efter i Sverge. Der etableras ständigt nya fabriker; varan blir sämre för att kunna konkurrera, qvantiteter utbjudas, ej möjliga att sälja, och förtalskningar af alla slags namn och märken upptäckas. I stället att egna sin håg åt hundradetals andra olika sätt att nedlägga lediga kapitaler, plöjes alltid med annans kalf, till skada för de först skördande och till men samt ruin för efteraparne. God vara, redbart bragt i handeln, är alltid både eftersökt och säljbar, men i afpassadt qvantum för marknaden; bedrägeri, skoj och försök att pressa skola åter alltid utöfva dåligt resultat för alla. Samfärdseln mellan Sverge och utlandet är så ringa, med undantag af jern, trä och spanmål samt Sverges importartiklar, och dock finnas så oräkreligt många saker som kunde förtjena uppmärksamhet af både kapitalister, köpmän och teknici. På det rent praktiska området finnes dessutom så mycket att göra, men då det är utom både min förmåga och andras åsigter om sangviniska företag, lemnar jag det åsido. I stället skall jag hålla mig till det rent verkliga och odisputabelt praktiska, nemligen att berätta om denna verldsbekanta och vidunderliga ,,Cattle Show, som börjades i Måndags. Vackra former på kreatur beundrar hvarje riktig landtman i ett afseende, slagtaren i ett annat, hotellvärden mönstrar sedan partierna , fit pr sfood, och ,,gourmåben i sista hand. Att kunna uppfylla allas smak, är ej lätt, men Smithfield Club synes dock hafva löst uppgiften. Vandrar man genom den stora lokalen i ,, Agricultural Hall (densamma som jag ofta omnämnt), ser man denna massa djur, uppdrisna till oproportionerlighet i former, många så platta på ryggen, att man kunde på dem både sitta och promenera i all beqvämlighet. De stackars exponerade kreaturen lida synbarligen, men äro temligen lugna, fastän deras öde är att skyldra om några dagar i bekanta restauranters fönster, ehuru i styckad form, eller å kungliga och högmögendes bord. I år har dessutom sjelfva Drottningen, för första gången sedan gemalens död, itrån hans egendom, täflat och vunnit fyra priser. Likaså Prinsen af Wales, men han var ej lycklig. (ckså är hans sfarm. alldeles ny, men tålamod öfvervinner hinder. Täflingen är alldeles opartisk, ty domarne eller juryn veta ej hvilka som äro utställare, och derföre har man fullt förtroende till att dessa män, valde af och bland verldens skickligaste djuruppfödare och gödare, skola utan biafsigter lemna belöningarne, som ej allenast bestå af stora penningbelopp, utan ock i medaljer samt dyrbara saker, mestadels i form af pokalar B:GOA. AH. bo A