Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 2

Gisbertina fortfor att drömma. Slutligen sade generalen: — Hm, Gisbertina, censuren är en god sak i dessa oroliga tider, men det är obehagligt att man i en fremmande tidning skall läsa en underrättelse, som för oss preussare är af stor vigt. Gisbertina tycktes knappt hafva hört honom. — Den skall äfven intressera dig, Gisbertina, fortfor generalen. Gisbertina såg upp. — Minns du en viss Mahlberg, som blef arresterad samtidigt med Gisbert? — Hvad är det med honom, onkel? — Han har undkommit från Köpenita. — Det gläder mig! Generalen spratt till och utbrast: — Hur kan det gläda dig? Han skall vara den farligaste bland alla dessa ränksmidare och kungamördare. — Onkel Steinau, sade Gisbertina, — han har hvarken gjort mer eller mindre än Gisbert. — Gisbert må tacka Gud och dig, att han sluppit undan. Gisbertina blef nu liflig. — Och Gisbert är lika så oskyldig som jag och du, onkel. — Men Gisbertina — — — Vill du läsa underrättelsen för mig, onkel. Generalen läste: — Berlin den 9:de Juli. I förrgår natt undflydde två af de farligaste bland de fångna demagogerna på slottet Köpenitz. En af dem bestucken fångvaktare hade biträdt dem vid flykten, men en annan trogen fångvaktare hade kort förut fattat misstankar, och man hade derför träffat försigtighetsmått för att hindra flykten. Likväl hade det lyckats förbrytarne att komma ned i slottsträdgården, som sträcker sig ned till Spree, der en båt väntade dem. Men innan de uppnådde båten blefvo de förföljda. Den förrädiske fång