Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1867, sida 2

UTLLIISLOLIA. Le LV UTRIKES, TYSKLAND. I preussiska landtdagens möte den 9 dennes förhandlades om budgeten för utrikesministeren, af hvilken anledning deputeraden Bennigsen (från Hannover) föreslog att uppmana regeringen att öfverflytta hela utrikesministören på nordtyska förbundet, så att dess budget hädanefter sorterade under nordtyska parlamentet, samt att — af sparsamhetsskäl — indraga de ambassader, som Preussen ännu håller vid de särskilda nordtyska hofven. Bennigsen understöddes på det lifligasto at professor Virchow, som bland annat fästade uppmärksamheten på, att utgifterna till utrikesministeren från 1849 till 1867 stigit till nära dubbelt belopp (från 634,000 thaler till c:a 1 million), samt att en del af detta anslag utbetalas till s. d. churhessiska och hannoveranska diplomater, hvaribland finnas flera af Preussens mest förbittrade motståndare, såsom t. ex. grefve Platen-Hallermund, m. fl. Virchow yttrade, att preussiska regeringen — oaktadt denna gifrundhet — icke förmått utlandet att erkänna förbundet, samt att preussiska folket icke i längden skulle kunna bära alla dessa förökade utgifter. Samma slöseri sade han sig finna i Preussens administration af de nya provinserna, enär de gammalpreussiska länderna måste lemna ett tillskott af 1, 600,000 thaler till de nämnda provinsernas förvaltning. Då nordtyska förbundet hade en så skröplig grundval, måste preussiska folket önska, att ,förbundets varaktighet blefve förkortad så mycket som möjligt. Detta uttryck väckte så mycken oro hos medlemmarne af högern, att Virchow häraf föranleddes att tillägga, det , förbundets varaktighet ju kunde förkortas på åtskilliga sätt, t. ex. genom ytterligare utvidgning. Derefter uppträdde grefve Bismarck för att försvara preussiska utrikesministören mot de gjorda beskyllningarne. Förbundskanslern framhöll, att den gifrundhet, som Virchow förebrått ministören, vore en följd af ingångna förpligtelser, hvilka det icke vore möjligt att undandraga sig, enär de ifrågavarande personerna hade rättsgiltiga anspråk på pensioner. I fall ett mot den preussiska regeringen fiendtligt sinnelag skulle hafva pensionens förlust till följd, ,,skulle detta leda till konseqvenser, som den föregående talaren väl knappast skulle godkännas. Han (förbund-kanslern) hade förut hört Virchow medgifva, att utrikesministören måste vara bättre inne i alla diplomatiska förhållanden än han (Virchow); det förundrade honom derföre, att samme talare nu framkom med en oberättigad kritik. En indragning at ambassaderna vid de mindre tyska hof, som tillhöra nordtyska förbundet, ansåg grefve Bismarci för oändamälsenlig samt för närvarande omöjlig. Han erinrade om, att ministern Radotlbitas försök att organisera en nordtysk unionsstat år 1849 just strandade på, att han begärde indragning af de särskilda staternas representationsrätt till förmån för en centralmakt, ett offer, som småstaterna på intet sätt ville lemna. Det vore sannt, att ambassaderna vid småhofven kostade cen del pengar, men enligt hans erfarenhet voro dessa poster alldeles ourabärliga organer, utan hvilka förbundskar slern icke kunde fullgöra sina förpligtelser. Efter det intryck, jag fått — tillade Bismarck — är det ingalunda önskligt, att man snart och med slit slår ett streck öfver de ifrågavarande förhållandena; vi raåste tvertom afbida den tid, då som en mogen frukt falla af sig sjelfva. Efter ministerpresidenten framställde Löwe några anmärkningar om det invecklade och besvärliga maskineriet, som vore en följd af småstaternas diplomatiska representation, och fästade derefter kammarens uppmärksamhet på Preussens förhållande till Ryssland. Löwe på