Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1867, sida 2

4 SibILILIHIA mole uLVCCKIAdQ Micell skalen för sin interpellation angående den in-och utländska politiken. Han tadlade ministeren för dess förtroende till den franska alliansen. Franska regeringens sednaste åtgöranden, jemförda med dess afgifna förklaringar, hade — efter hans äsigt — gjort slut på alla illusioner, och ,fransmännens afsigt synes vara att uppträda mot Italiens enhet. För att visa huru franska regeringen redan länge gjort sig skyldig till fördragsbrott, förelade interpellanten deputeradekammaren flera handlingar, hvilka skulle bevisa, att Antibeslegionen i Rom endast bestode af franska soldater. Modren till den utanför Rom nyligen stupade Cairoli har, i ett svar på en af de många adresser, hon nu mottagit, yttrat: ,, Må min tillbedde Enricos samt mina begge törut stupade söners och de öfriga martyrernas blod icke förgäfves vara utgjutet! I förtröstan, att bättre dagar snart skola komma för vårt olyckliga fädernesland, finner jag mod att lefva och strida, lycklig genom mina tvenne ännu lefvande söners kärlek! Bland de många vackra drag afitalienska patrioter, som under siriderna för Italiens sjelfständighet blifvit ådagalagda, berättas nu äfven, att grefvinnan Martini della Torre — en väninna till Garibaldi — kommit till Rom för att egna sin vård åt de på dervarande hospitaler varande sårade garibaldinerna. N FRANKRIKE. I lagstiftande församlingens möte den 9 dennes yttrade Ollirier, som nu ånyo anslutit sig till oppositionen, att regeringens utländska politik vore ,,agitation och oreda!, hvilket ledde till maktlöshet. Han förebrådde regeringen, att den i hvarje fråga hade alldeles för många politiska systemer. Bredvid kejsarens politik förefunnes Rouhers politik och Moustiers politik, samt slutligen den politik, som den franska diplomatien i utlandet följde. Häraf uppkommer en fortfarande oreda; det voro t. ex. alldeles omöjligt att göra sig ett begrepp om den franska politiken i afseende på Tyskland. Laralettes rundskrifvelse uttryckte tillfredsställelse, Rouhers tal deremot patriotiska bekymmer. Då Drouyn de Lhuys efter slaget vid Sadowa som kompensation begärt Landau, Rastadt och Pfalz, hade det icke lyckats honom bättre, än att han åstadkom militärallianserna i Tyskland. Då man ingen kompensation kunnat vinna, kastade man sig på Luxemburg. I afseende på Italien rådde samma motsägelser. I samma möte häntydde Garnier-Pagås på motsägelserna mellan de fredsförklaringar, som regeringen emellanåt afgaf, och de oroande fakta, som vållade lugnets störande och rubbning i de industriella förhållandena uti Europa. Sammankomsten i Salzburg hade förlamat affärerna ech väckt oro i Tyskland. Regeringen, som proklamerat nationalitetsprincipen, hade gjort nationaliteterna i Amerika, Ryssland, Tyskland och Italien till sina motståndare. Frankrike borde icke söka sitt stöd i Österrike, utan i Tyskland, och det vore framför allt af nöden att ställa sig så, att ingen allians komme till stånd mellan Tyskland, Ryssland och Italien. Af ett telegram känna vi det svar, som statsministern afgifvit på Olliviers och GarnierPagös tal; vi frukta likväl, att detta tal verkat som olja på elden. Hvem kunde tro, att händelserna och den preussiske ministerns sluga politik skulle så kunna bortkollra de franska statsmännen, kejsaren sjelf inberäknad? GREKLAND. Om konungaparets intåg i Athen skrifves d. 23 Nov. derifrån: ,, Efter att hafva funnit ett mycket sympathetiskt mottagande på Korfu, hafva konungen och drottningen i Söndags hållit sitt intåg i hufvudstaden. Om morgonen signalerades från Pireus, att fregatten Hellas, som förde konungaparet, var under uppsegling. Omkring kl. 1 inlöpte ångaren med full kraft mellan två rader krigsskepp från de olika stationerna. Skeppen voro prydda med flaggor och saluterade med artillerisalvor och hurrarop af besättningarne. Redden var betäckt med fartyg, tätt uppfyllda med menniskor, och befolkningen hade skyndat från alla håll samt skockades i täta hopar på stranden. Kanonernas dån tillkännagaf för Athens invånare, att fregatten kastat ankar, samt att det höga paret gått i land. Konungens onkel, prins Hans, ministrarne och ordföranden i nationalförsamlingen mottogo konungen, som presenterade dem för drottning Olga. Under en triumfbåge, som blifvit uppförd af befolkningen i Pircus, hade den stora deputationen från nationalförsamlingen tagit plats. Vägen från Pireus till Athen var alldeles uppfylld af menniskor. I det ögonblick, då det kongliga tåget hann hufvudstadens portar, aflossades 101 kanonskott. Nationalfärgorna sväfvade från alla fönster, och tvärs öfver gatorna hängde blomsterguirlander, som förenade balkongerna med hvarandra. På Trefaldighetsplatsen lyckönskade Athens demarch konungaparet, och kommunalstyrelsen åtföljde det derefter till Kathedralkyrkan der metropoliten och medlemmarne af den heliga synoden förde konungen och drottningen till en thron, som var uppförd för dem. Efter Te Deum omringade en kör af hvit