Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 3

UTRIKES. ITALIEN. Ett telegram från Florens af den 5 dennes lyder så: ,,Då deputeradekammaren i dag hade såmmanträdt, meddelade general Menabrea, att den nya ministeren var bildad, samt redogjorde för de svårigheter, som den hade mött. Han häfdade italienska regeringens rättighet att intervenera i Kyrkostaten, sedan Frankrike förut intervenerat der. Det hade varit regeringens rätt och pligt att uppträda mot Garibaldi, som öfverträdt lagarne. Regeringens beslut om att draga trupperna tillbaka från Kyrkostaten, då faran var försvunnen, hade förebyggt flera utländska truppers ankomst och påskyndat en del af de franska truppernas bortgång. Nu, då de sednaste tilldragelserna rättfärdigat de åtgärder, som blifvit tagna för upprorets undertryckande, såg sig regeringen i tillfälle att kunna tillkännagifva konungens beslut om, att de genom upproret komprometterade skulle amnesticras. Hvad specielt angår den romerska frågan, återstode nu intet annat val än att söka dess lösning på diplomatisk väg. En isolerad stats existens midtuti Italien erbjöde svårigheter, enär den förhindrade den fria rörelsen mellan de italienska provinserna. Ifall Frankrike hade en fremmande regering i Paris, huru skulle det då kunna lefva? Romerska frågan kan icke lösas med våld, utan på det sätt, att det ställdes garantier för, att den heliga stolen blefve respekterad, samt att påfven funne sitt mäktigaste stöd uti Italien, icke i utlandet. I den franska , Situation för den 5 d:s heter det: I Söndags hade konung Viktor Emanuel kallat de vigtigaste medlemmarne af deputeradekammaren till sig i Pitti-palatset, och rådplägningen räckte i två timmar. Konungen tog två gånger j till ordet. Han uttalade sig utförligt om sitt förhållande till kejsar Napoleon och förklarade det för en absolut nödvändighet, att Italien och Frankrike slöte sig tillsammans i ett innerligt förhållande, så i vida man ville vinna en för Italien tillfredsställande lösning af romerska frågan. Ledarne af de särskilda partierna i parlamentet ätskildes i den försonligaste stämning med den öfvertygelse, att sträfvandena nu — då en europeisk konferens vore ganska oviss — måste vara riktade på åstadkommandet af en direkt öfverenskommelse med Frankrike. Det torde bero på denna rådplägning, att Lanza — men icke hatazzi — Plef vald till president i deputeradekammaren. FRANKRIKE. Ihiers tal i lagstiftande församlingens möte den 4 dennes har isynnerhet väckt uppseende för de starka anfall, som han i detsamma gjorde både mot Italiens enhet och emot Frankrikes politik gentemot Tyskland, en punkt, som de öfriga talarne af oppositionen då endast i förbigående vidrört. Alla olyckor, som drabbat Europa under de sednaste åren, härröra — efter Thiers förmenande — från småstaternas försvinnande i Italien och Tyskland samt deraf att två enhetsstater bildats, hvilka oaflåtligen hota Frankrike vid dess gränser. ,Låtom oss — utropade talaren — betrakta resultaterna af denna politik. Förut existerade ett tyskt förbund, som under ett halft århundrade utgjort den hufvudsakligaste grundvalen för freden i Europa. Detta förbund har nu försvunnit. I dess ställe har trädt en militärmonarki, som disponerar öfver omkring 40 millioner menniskor. Frankrike är således inklämdt mellan två statsenheter, af hvilka det sjelft skapat den ena och låtit den andra obehindradt utveckla sig. Dessa två enheter räcka hvarandra handen öfver Alperna och uppställa det vilkor för freden, att de skola hafva rättighet att arrondera sig, i det den ena bemäktigar sig påfvestaten, under det den andra uppslukar de tyska småstaterna. Sådan är situationen, och jag uppmanar hvar och en att framträda och förneka dettal! Thiers sökte derefter att bevisa de mindre staternas nödvändighet och berättigande, enär man eljest i Europa skulle komma att uppställa ett politiskt system å la Tamerlan — den asiatiska eröfringsprincipen. I Europa borde det icke tillåtas, att någon bildade en ny stat med 25 millioner innevånare. I fall nationalitetsprincipen vore sann, kunde ju Frankrike gripa till, men han (Thiers) ville icke tillråda något sådant. Om Frankrike ville bemäktiga sig Scheldefloden, skulle England opponera sig deremot; detsamma skulle vara fallet, om Preussen toge Holland; Ryssland skulle uppträda mot Österrike, om det ville taga Donauprovinserna; Preussen skulle icke tillåta, att de tyska sydstaterna — trots sin stipulerade sjelfständighet — förenade sig med Österrike. Ingen nation skall tåla den andras utvidgning. Men icke desto mindre söker man förklara denna nationalitetsprincip. Till slut yttrade Thiers: Sådan är den osäkra situation, i hvilken regeringen nu befinner sig mellan päfven, hvilken Frankrike lofvat sitt beskydd, och nom icke kan tänkas utan Rom, samt ko