Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 2

sropade: ,,Om ni är husfrun här, så skall ni ge oss hvad vi begära, annars taga vi er med oss som byte! — Jag var omringad, de ämnade redan lägga band på mig. — In Sturmschritt voribärts! ljöd det plötsligt från sidan om huset. Det var ett tyskt kommandorop, och fransmännen störtade till sina gevär. Men två kompagnier preussiskt landtvärn anryckte i stormsteg emot dem, och ett tredje kompagni nalkades från bergen. Den franske befälhafvaren insåg det omöjliga i att emotstå en sådan öfvermakt, och hans trupp gaf sig åt preussarnes anförare. Det var major Friedrichs. Behöfver jag tala mera om denne man, som du redan känner, onkel Florens? — Han kunde endast stanna en dag, derefter måste han åter förfölja den flyende fienden. — Får jag återkomma? frågade han vid afskedet. Mitt hjerta svarade ett tusenfaldt ja; mina läppar hade intet nej. Jag tillbragte en vinter rik på hopp men äfven full af oro. Våren och sommaren kommo. Fred var sluten, trupperna återvände från Frankrike; jag väntade honom och dig. Det var en stilla sommarafton ock jag satt ensam i trädgården, drömmande om honom. Då hörde jag en vagn stanna utanför huset och såg honom inträda i trädgården. Han hade stigit ur och gått före vagnen. Jag ville stiga upp, men förmådde det ej; han skyndade fram, fattade min hand och — vi behöfde ej säga hvarandra mera. Då vi lemnade trädgården, voro vi trolofvade. —