Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1867, sida 2

hvars tak så många af stadens invånare i dag fär första gången äro samlade, och å dess vägnar, för jag till Eder, chef för stadens kommunala mynlighet, ordförande för Allmänna folkskolestyrelsen och Göteborgs frivilliga skarpskyttekär, samma nu öfverlemna, med tillkännagifvande. att lokalen, från i dag, kommer att till allmänt begagnande upplåtas. Jemte det jag fullgör detta uppdrag beder jag få uttrycka den önskan, att det med denna inrättning afsedda ändamål äfven måtte uppnås. Detta ändamäl har i första rummet varit, dels att fylla en lucka i våra allmänna uppfostringsoch undervisningsanstalter, der gymnastik och exercisöfningar, med rätta, börjat att intaga ett framstående rum, dels att hos de äldre underlätta och betordra den frivilliga öfningen i vapnens bruk och, såsom ett sekundärt, att ersätta bristen af en större offentlig samlingslokal härstädes. För det hufvudsakliga af dessa syften är emedlertid den byggnad, som här rest sig, ingalunda tillfyllest. Densamma, med hvad deruti är, utgör blott den döda apparaten. Det fordras också en lefvande sådan. All uppfostran och undervisning, vare sig den fysiska eller moraliska och intellektuella, har för sin framgång behof af att man deruti ingjuter lif och anda, ty att bilda utan att ingjuta lif är blott att utså ofruktbara frön. Det är på Eder, M. H., och på oss alla, som, med insigt om tidens och slägtets kraf, nitälska för folkuppfostrans stora sak och för ett starkt nationalförsvar, det ankommer att väcka och underhålla detta lif och att bereda framgång åt de idåer, som, lyckligtvis, börjat alltmera bana sig väg i den allmänna öfvertygelsen och i den offentliga undervisningen, viljande af skolan göra ej blott en skola för lärda, men också en skola för att dana samhällsnyttiga, yrkesskickliga och kraftiga medborgare och medborgar r, viljande icke blott ungdomens själs-, men äfven kroppsförmögenheters harmoniska utveckling. Allt detta kan och bör blifva vårt gemensamma verk och om jag så får säga den sista slutstenen. Ingen jordmån torde heller i denna byggnad mera tacksam att arbeta uti än denna. Välsignelse af kommande slägter skall utgöra lönen tör odlarens möda och detta slägte skall, så danadt och fostradt, man kan vara viss derom, med större tilligt till den egna kraften, bättre rustad och vafl till försvar för eget sjelfbestånd och oberoende, lättare besegra farorna, hvarifrån de än må komma, och med mod och fört mot det mål, som pligt mot samhälle och fådernesland föreskrifver, samt så omsider göra till en fullt lefvande och i lifvet fruktbärande sanning den sedan århundraden gällande, obestridliga men mycket bortglömda sats att endast ,uti en frisk kropp en frisk själ kan bo och utveckla sig. Grosshandl. C. F. Wern framträdde och bragte till gifvaren tacksägelsen å stadens vägnar. Enligt gåfvobref hade denna byggnad tillkommit dels såsom minne af en älskad fader, dels med anledning af representationsreformens lyckliga lösning. Man firade i dag årsdagen både för denna reform och för den på samma dag gjorda donationen. Tal-n prisade detta lyckliga sätt att hedra minnet af en fader, som i så hög grad egnat sin kraft och sin omtanka åt denna kommuns förkofran, särskilt beträffande folkundervisningen. Men Erik Gustaf Lindströms verksamhet var ej inskränkt inom kommunen. Såsom riksdagsman hade han deltagit äfven i statens värf och delade derunder det frisinnade borgarståndets lifliga åtrå efter en förändrad representation, som motsvarade det utvecklingsstadium, hvari svenska nationen inträdt. Tal:n redogjorde i korthet för den stora reform, som för 2 år sedan, på denna dag, var lyckligt genomförd, den tredje af de större förändringar i vårt statsskick, som inom ett århundrade försiggått, men den enda, som blifvit vunnen utan våld eller hot. — Den tacksamhet, hvaraf den nu resta minnesvården var förtjent, skulle på det värdigaste sätt ådagaläggas, genom ett rätt begagnande af den stora gåfvan för det ändamål, hvartill den blifvit gifven. Hr doktor Ch. Dickson framförde allmänna folkskolestyrelsens tacksägelse. Under sin oförtröttade nitälskan för folkskolan kände Erik Gustaf Lindström varmt behofvet af gymnastiköfningar för denna skolas ungdom. Det var sålunda omöjligt för den sonliga vördnaden, att resa en vackrare minnesvård än denna, åt en fader, hvars förtjenster om samhället folkskolestyrelsen mest af alla kände, likasom ingen kände bättre den förlust, som drabbat oss genom hans bortgång. Hr grosshandl. L. G. Bratt uttryckte stadens frivilliga skarpskyttekärs glädje och tacksamhet öfver att se en af sina lifligaste önskningar och förhoppningar förverkligad på det storartade sätt, som nu inträffat, och var öfvertygad derom, att kåren skulle, genom flitiga öfningar i vapenföring och gymnastik, visa huru högt den uppskattar de förmåner, som genona denna donation blifvit kåren beredd, förmånen nemligen att kunna företaga sina öfvingar så att säga under eget tak. På ordförandens uppmaning bekräftade kåren hans ord med ett trefaldigt hurra. I samma stund musiken skulle härefter börja, uppträdde, till allmän öfverraskning, landshöfdingen grefve Ehrensvärd på estraden och framförde till hr Lindström H. M:t konungens nådiga välbehag, öfverlemnande, såsom ett uttryck deraf, till honom, riddarestjernan af den orden, Nordstjernan, som hans fader med så stor heder burit, A —— sig sjelf, ehuru både jag och Mahlberg 1 2 —