Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1867, sida 2

— Mera derom sedan. Hvar är Gisbertina? — Åter bortrest. — Uvarför ville hon inte återkomma till mig? — Det finns hjertan som älska hvarandra, men ej böra tänka på giftermål, om de vilja förblifva lyckliga. — Således älskar hon mig ännu? — Ja visst. — Och du sade henne, att äfven jag älskar henne? — Kunde jag annat! Och likväl ville hon ej återkomma! — Du hör det. Men vi återkomma nu till gensdarmerna. — Gensdarmerna, onkel Florens? — Ah, jag glömde dem. Sedan en timma ligga gensdarmer dolda här i grannskapet. Bernhard, som såg dem, trodde att de hade några afsigter mot godset, och då jag ställer Gisbertinas och Beckers meddelanden i sammanhang dermed — hm, måste jag utföra Gisbertinas uppdrag. — Bah, onkel Florens, jag fruktar intet, ty mitt samvete är rent. — Hm, min vän, det är just det aldra farligaste för en person, hvilken skall anklagas för högförräderi. — Dylika nattliga öfverfall, onkel, i fredliga boningar, i förening med menniskors försvinnande, inträffa visserligen i Polen under Rysslands styrelse, men ej i Preussen. — Ryssland är en stor läromästare, och du hade så brådtom att varna Mahlberg. ov För en vän är man oroligare än för