Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

Hon hade blott en djup suck till svar. — Och på så sätt att han förklaras som den brottslige parten. — Nej! ropade hon och sprang upp. Domherrn drog henne tillbaka och fortfor lugnt: — Hans ära tillåter ej att hans makas ära kränkes. Det finns ej annat medel. Hon hade åter lugnat sig och svarade: — Herr domherre, jag ensam är och vill vara den skyldiga. Säg min man detta. — Har ni intet annat svar? — Nej, aldrig! — Då kan ingen skiljsmessa ega rum, ty han vidhåller att synas den skyldige. Frun teg och försjönk i tankar. — NI svarar mig ej? Hon var ännu tyst. — Ni vill således ej skiljas vid honom? fortfor han. En ström af tårar var hennes svar. — Öfverlägg, fortfor domherrn. — Er man har skickat mig till er för att aftala skiljsmessan. Låt oss således öfverväga saken. Emedan er man vill bli den skyldige, måste ni först anklaga honom. — Jag? — Ni vill således ej skiljas? — Jo, om han så vill. — Annars ej? Hon var åter tyst. — Älskar ni ännu er man? — Kan jag någonsinfupphöra att älska denne ädle man! Men älskar Mahlberg mig ännu? utropade hon. Kanske hade hon ej förr haft mod att framställa denna fråga, som dock ej tyckfe passa för domherrns plan, ty han sortor: