Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1867, sida 2

Skulle den stackars Therese blifvit så lycklig med mig, som vi drömde? I ett fremmande land, bland menniskor, som skulle ha sett henne öfver axeln? Och Karolina? Hvad vore jag, om ej hon funnes? Hm, — lycka och glädje kunna ännu tillfalla den stackars frun, till hvilken jag nu går. Och ätven Gisbert och Gisbertina — — Han blef ännu en gång uppehållen. Han hade gått omkring hufvudbyggnaden för att inträda genom det runda tornet. Då varseblef han gossen, som på morgonen hade fört Karolinas bref till Hofgeismar. Gossen nalkades från en sidoväg och vinkade åt domherrn, likasom hade han något vigtigt att meddela honom. Domherrn stannade för att invänta honom. Gossen var Bernhard Henke, hvilken för något mer än ett år tillbaka sårades af ett skott i axeln och nästan döende fördes till Ovelgönne af domherrn och Karolina. Han hade tillfrisknat och qvarstannat på godset, der han hufvudsakligen blifvit Karolinas och fru Mahlers tjenare. Han var ej längre gosse, ty han räknade nu nära sjutton år, och hans smärta kropp förrådde en för hans ålder ovanlig styrka. Ilan kom nu fram till domherrn och sade: — Ers nåd, i skogen väntar en dam, som önskar tala med er. — En dam, gosse? — Ja, i en vagn, ers nåd — — Hur ser hon ut? — Ung och vacker. Jag såg henne i fjol tillsammans med ers nåd vid Dahlheimersågen. — Gisbertina! sadel domherrn till sig